PvRb integrerat på fordon

Jag ska med det här inlägget försöka reda ut lite begrepp och system vad gäller PvRb på olika fordon, och varför jag generellt sett är motståndare till att man beväpnar tyngre fordon med det. Min erfarenhet av hela diskussionen är att de som hävdar att vi ska ha PvRb på fordon med flera vapensystem har lite till ingen erfarenhet av modernare fordon.

Generellt sett så kommer inlägget att följa en uppbyggnad:
1. Tekniska aspekter, vad gäller fordon, robotar och motmedel.
2. Besättningens perspektiv, inklusive när det ska användas.
3. Mer eller mindre lyckade exempel på diverse fordon utrustade med PvRb.
4. Vad innebär detta ur svenskt perspektiv och svenska fordon.

Först ska vi konstatera ett par saker: Jag är ingen Rb-människa. Hela min karriär har jag jobbat med pansarbataljonernas två huvudfordon. Har dock en brinnande nyfikenhet och söker aktivt information och således lärt mig mycket.

Den prestanda som jag kommer att nyttja för Rb i inlägget är standardvärden som gäller för de flesta PvRb, och dessa två prestanda är räckvidd (3750 - 5500 m) och hastighet (200 - 320 m/s). Dessa fakta inkluderar Rb55, som får ses som en normerande PvRb.

Jag kommer även att friskt dela upp saker i västerländska och österländska (läs främst ryska/sovjetiska) om jag tycker att trenden på respektive fordon passar in.
Det kommer även ske en del generaliseringar, vilken inte innebär att andra alternativ inte finns, utan att de är så pass sällsynta att det inte är värda att lyfta.

Tekniska aspekter

Först tittar vi på de tekniska aspekterna, och då hur PvRb som regel är integrerat i fordon idag (vi kommer till dedikerade PvRb-fordon senare).

Idag har ett svenskt pansarskyttefordon 3 st vapensystem, fyra om man räknar skyttegruppen: AKAN, KSP och rökkastare. En svensk stridsvagn har 3+1, där jag räknar in laddarens LV-KSP som +1.

Först har vi den västerländska modellen, här förevisad av en M2 Bradley.

Det vanliga här är att roboten är monterad i en egen avfyrningsramp, som sitter på sidan av fordonet. Detta gäller även ex japanska Type 89. Detta innebär enkelt uttryckt att fordonet har ytterligare ett vapensystem.

Den österländska modellen representeras här av BMP-3, som nyttjar eldröret för avfyrning av PvRb. Detta gör även de ryska stridsvagnarna. Märk dock att detta gäller österländska fordon med en huvudbeväpning på +100 mm, således har ex. BMP-1 och 2 externa ramper.

Att roboten saknar egen avfyrningsramp innebär att man inte ökat mängden vapensystem, dock så har man ökat antalet ammunitionstyper. Här kan man invända och hävda att det är fler vapensystem då det blir olika skjutregler och förfaranden, men det gäller även när man skiljer på pil och spräng, därför räknar jag det i inlägget som ytterligare ammunition istället för ytterligare vapensystem.

Vi börjar med att titta på de för- och nackdelar som systemen delar.

Fördelar:
1. Ger en högre pansarbrytande förmåga för själva vagnen. (För pansarskyytefordon)
2. Ger vagnen en teoretiskt längre effektiv räckvidd.

Nackdelar:
1. Tar upp utrymme i vagnen för lagring av PvRb.
2. Kräver mer elektronik för sikten.

Fördelar för den västerländska modellen:
1. Möjlighet till större Rb och därmed bättre prestanda gällande räckvidd och genomslag.
2. Om roboten blir påverkad i avfyrningsrampen med katastrofalt resultat så bör besättning och skytte klara sig.

De nackdelar som den västerländska modellen dras med:
1. Utvändigt monterad PvRb är oerhört utsatt. Skyddsnivåer för avfyrningsramperna är svåra till omöjliga att hitta, men vi kan räkna med att pansarbrytande 12,7 mm och uppåt kan slå igenom skyddet.
2. Möjlighet till större Rb ger visserligen en teoretiskt högre chans att slå ut motståndaren men tar även upp mycket mer plats. Då måste något begränsas: Mängden am, mängden sold eller skyddet.
3. Omladdning måste ske utifrån, vilket innebär att man i M2ans fall är begränsad till två skott innan man måste i skyddsställning under en längre stund.

Fördelar med österländska modellen:
1. Möjlighet att ladda om skyddat, ingen utvändig ramp.
2. Mindre Rb tar mindre plats samt kan till del nyttja samma ammunitionshållare som vanlig ammunition.
3. Möjlighet att välja mängden Rb kontra vanlig am.

Nackdelar med österländsk:
1. Mindre Rb ger mycket mindre verkan hos motståndaren.
2. Möjlighet att välja mängden Rb, hur mkt behövs kontra vanlig am?

Då kan jag avsluta med en enkel fråga innan vi går vidare till nästa tekniska aspekt: Var hittar vi PvRb hos ett pansarskyttefordon om vagnen själv saknar?


Robotens för och nackdelar

Vi ska titta snabbt på robotarna själva för att konstatera deras för- och nackdelar.

Fördelar:
1. Teoretiskt lång räckvidd
2. Teoretisk hög förmåga att slå ut tyngre fordon.
3. Kan vara stridsekonomiskt samt ekonomiskt positiva.

Nackdelar:
1. Långsamma. Hastigheten hos många ligger på 240 m/s. Hos Rb55 320 m/s och vissa system har ner till 90 m/s (CITEFA Mathogo)
2. Kräver nästan alltid LOS (Line Of Sight) och då ofta med laser.
3. Möjligheten att faktiskt nedkämpa ett mål på avstånd över 2000 m är relativt liten, och om målet är rörligt minskar chansen ännu mer. Detta då optiken styr effektiv räckvidd.
4. Precision på målet. Om roboten är magnetiskt utlöst så spelar det roll hur roboten är programmerad och då vilken attityd av fordonet du beskjuter. Ex. så bör det då bli olika utfall om du beskjuter en modern vagn bakifrån eller från sidan.

Moderna motmedel

Jag kommer skriva allmänt om motmedel, och då främst laservarnare och då nyttja Shtora som utgångsvärde.
En laservarnare kan kopplas till ett antal olika motåtgärder då den känner av en inkommande laserstråle. Ex. kan vagnen automatiskt lägga rök för att dölja sig från skytten.
Ett annat tänkbart användningsområde är att koppla in laservarnaren till riktsystemet så att tornet automatiskt vrider upp mot hotet. Detta ger stridsvagnen 2 fördelar: Starkaste skyddet mot motståndaren samt att man kan hitta motståndaren snabbare.
För att vara tydlig: En laservarnare kan ge riktning men inte avstånd då den endast känner av den utgående delen av lasern och inte pulsen åter som ger skytten avståndet.

Exempel på hur en laservarnare kan nyttjas:
Om skytten då sitter på ett längre avstånd, säg 2000 meter så har roboten en flygtid på 6,25 sekunder med en hastighet av 320 m/s. Under denna tid måste skytten i de flesta fall sitta kvar och rikta mot målet.
Den utsatta stridsvagnen kan då skjuta det som är laddat och flytta sig omgående, och förutsatt att Rb-skytten skjuter roboten i samma ögonblick som lasern så ger det stridsvagnen en rimlig tid att reagera. En västerländsk stridsvagn kan dessutom hinna med två skott på tiden som roboten flyger samtidigt som den rör sig mot skydd.


Besättningens perspektiv

Vad innebär allt lull nämnt ovan för besättningen? Först och främst så innebär det att man måste ha utbildning på och förmåga i att nyttja ytterligare ett vapensystem/en ammuntionstyp, dvs. hur. Det första som tillkommer är fler skjutregler, och redan där blir det mycket för besättningarna. En STRV122 som exempel har 3 olika: Pil, spräng och KSP. För STRF90 tillkommer ett par beroende på modell. Detta kan åtgärdas med längre utbildning och mer skjutträning så att skyttarna känner sig bekväma med ytterligare vapensystem.

Nästa del som är besättningens ansvar är när ska den extra verkan nyttjas. För diskussionens skull begränsar vi oss nu till pansarskyttefordon då PvRb är vanligare där än på STRV.
En PvRb vill man nyttja där man får mest effekt, på en stridsvagn. Att som psk-fordon ställa sig mot en stridsvagn är vågat, då stridsvagnar generellt har bättre skydd, verkan och optik. Alternativet är ett eldöverfall där man får hoppas på att motståndaren inte observerar ut i terrängen.
I en stridsvagn så är det värsta man kan möta i tät skog avsuttet skytte med när-pv då dessa kan gömma sig oerhört effektivt. Ett fordon som står mitt ute i skogen är mycket svårt att dölja och behöver betydligt längre avstånd med PvRb än när-pv, således lättare för en stridsvagn eller ett pansarskyttefordon att upptäcka och nedkämpa.

Att, som en del hävdar, ha PvRb för sammanstöt med STRV är i bästa fall naivt. För att roboten ska kunna nyttjas behöver ett antal händelser ske:
1. Du har PvRb anlagt (västerländsk modell, relativt dåligt i tät svensk skog) eller laddat (österländsk modell).
2. Du möter stridsvagnen på ett avstånd bortanför armeringssträckan.
3. Skytten i stridsvagnen skjuter inte.

OM alla tre sker så kan ett pansarskyttefordon slå ut en stridsvagn under sammanstöt, men att ens ha PvRb valt under framryckning är osannolikt.

Lyckade och mindre lyckade fordon

Då kommer vi till delen där jag hävdar vilka fordon utrustade med PvRb som jag anser vara mer eller mindre lyckade.

Inledningsvis tar vi åter en titt på de redan nämnda: M2 Bradley och BMP-3. Dessa båda anser jag vara mindre lyckade. Deras uppgift är inte att strida mot stridsvagnar utan att strida med skyttet. Således är det orimligt att PvRb är det vapensystem som är valt/laddat. Ett pansarskyttefordon har sin styrka i sin AKAN, där det kan trycka ut mycket eld mot motståndaren.

Ytterligare fordon som är mindre lyckade gällande PvRb, därmed inte sagt att fordonet i sig är mindre lyckat, är stridsvagnar med PvRb. En stridsvagns styrka är kanonen där man har ammunition med hög pansarbrytande förmåga i form av pil-projektiler.
Dock så kan man läsa in en del tekniska begränsningar i det österländska valet med PvRb, och den främsta begränsningen är deras automatladdare. Denna leder till ett antal saker, och för att hålla det kort tar vi upp en: den begränsar penetratorns längd. Således innebär det inte att deras pansarbrytande har högre förmåga trots grövre kaliber vilket kan ha lett till beslutet att integrera PvRb.

Vad är då ett lyckat fordon med PvRb? Det är ett fordon som kan nyttja sin Rb utan att exponera fordonet, och detta innebär att man måste ha oberoende siktlinje och avfyrning.
Detta har man lyckats med på ett antal fordon, och de två jag vill lyfta är först den brittiska FV438 Swingfire.
Fördelen hos detta fordon är att roboten skjuts snett upp vilket medger att man endast behöver visa siktet. I teorin kan detta monteras på en teleskopisk mast, som på norrmännens STRF90 utrustad för spaning, vilket innebär att den kan stå i skydd och ändå nedkämpa motståndarens fordon.

Ett annat alternativ är att man har ett obemannat torn med sikte och Rb som medger avfyrning från observationsställning. Detta har amerikanarna löst med Stryker M1134 ATGM.
Stryker påminner om PATGB360, men mer än så berör vi inte det just nu. Tornet på M1134 kan höjas och sänkas, dock inte mycket högre än det vi ser på bilden. Det ger dock möjligheten att skjuta PvRb med själva fordonet (och hela besättningen) skyddat.

Svenska perspektivet

Vad innebär då allt detta för svensk del? Först ska jag vara krass:

Vi har inget fordon som kan integrera PvRb på ett bra sätt.

Det kan låta extremt, men jag ska utveckla:
STRV122: Det är en stridsvagn. Den har en stor kanon. Den dödar saker. Kan den bli bättre? Ja. Men inte med PvRb (har inte hört någon som hävdat detta, men förtydligar mig här).

STRF90: Våra STRF90 har en oerhört stark beväpning för sin typ. Det finns såvitt jag vet endast ett annat fordon med motsvarande beväpning, och det är Sydkoreanska K21. Med vår AKAN slår vi de flesta stridsfordon i front och bör inte ha problem med stridsvagnar i sida. Nyare stridsfordon så som tyska Puma eller T-15 är en annan dimension, men det är delvis därför vi har en skyttegrupp: De bidrar med PvRb, ögon i terrängen samt närskydd vid behov. Om ett stridsfordon skulle fronta en stridsvagn så hjälper inte PvRb så stridsvagnen kommer att skjuta direkt och oavsett om det är spräng eller pil så kommer stridsfordonet inte ta sig därifrån om det blir träffat.

PATGB 360: Senaste fordonet där folk har velat integrera PvRb, och det är i grunden inte en dålig idé.
Dock så finns det ett par problem med att nyttja 360:
1. Antalet. Vi köpte in 113 st, och min uppfattning är att alla har en plats förutom 1. Och av en händelse så har vi en 360 färre sedan Aurora. Så vi har 0 att spela på.
2. Fordonet i sig. Våra 360 har tilläggsskydd som höjer skyddsnivån mot direktriktad eld och splitter. Detta ger oss den olyckliga nackdelen att fordonets viktfördelning blir högre vid TG-körning, och om vi då lägger på ett torn med PvRb så blir tyngdpunkten motsvarande gamla PV-jeepen i TG.

Det finns ett antal fordon jag inte nämnt för svensk del, så som Bv2063.
Detta för att dels så är det inte ett bepansrat fordon med egen beväpning, dels anser jag inte att beväpningen är integrerad då det i praktiken är en fastskruvad lavett som skytten nyttjar.

Slutsats
Detta ger oss ett rätt tydligt resultat ut min synvinkel.

Vi ska inte montera PvRb på något nuvarande fordon. Våra STRF90 och PATGB360 är inte byggda för det, besättningarna är inte utbildade och framförallt så kommer en stridsvagn vid eventuell sammanstöt skjuta innan man hunnit få iväg en Rb.
Dessutom så finns PvRb hos skyttet, och skytte generellt är mycket bättre på att nyttja PvRb än fordon med flera vapenalternativ. En skyttegrupp innehåller minst 6 soldater (STRF9040) jämfört med en besättning på 3 man, där 1 (!) sköter alla vapensystem.
Att nyttja vagn med skytte på rätt sätt är viktigare än att en vagn med skytte uppsuttet kan skjuta PvRb på stridsvagn själv. Skyttet ger en uteffekt som är oerhört stor, framförallt för ett fordon som STRF90 som (bör) aktivt nyttjar skyttet.

Senaste modellen av CV90 har möjlighet att montera PvRb. Och ordet möjlighet ska jag fokusera på då tornet har möjlighet att nyttja olika moduler på respektive sida. Vänstersidan kan nyttja KSP eller GRSP, och däri lägger jag inget värde.
Högersidan blir mer intressant, då de moduler som BAE har angett är PvRb och UAV. Här kan man argumentera för båda, men en UAV är av större nytta då man kan nyttja den för att se över skydd och skyl och således inte är i konflikt med övriga vapensystem. En UAV av den storleken bör även vara billigare än ex en PvRb eller mer kvalificerad drönare och kan således överges vid snabba lägen.

Jag ser personligen ingen anledning till att dessa fordon ska utrustas med PvRb. Jag utesluter inte behovet av att vi behöver fordon med PvRb, men då ska det vara fordon byggda för ändamålet från början, organiserade i särskilda plutoner.
PATGB 360 utan skyddsmoduler men med PvRb hade varit ett välkommet tillskott till våra MotBat så att dessa kan nyttja sin eld mot stridsvagnar utan att riskera skytte eller de vagnar som ska transportera skyttet.
Till våra PBat så anser jag att behovet av rena PvRb-fordon är noll. På de bataljonerna har vi stridsvagnar och skytte som tillsammans kan möta motståndarens tyngre system. Där har man även möjligheten att koppla pansarskyttefordon och stridsvagn vilket ökar skyddet mot skytte och stridsvagn.

Avslutningsvis: Vissa fakta gällande egna system är medvetet utelämnade.
En del fordon har jag inte valt som exempel då jag redovisat de normfordon jag nyttjat.

Källor (förlåt för Wikipedia):
https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/04/unika-robotskjutningar-vid-ovning-pa-gotland/
https://en.wikipedia.org/wiki/Shtora
https://en.wikipedia.org/wiki/M1134_Anti-Tank_Guided_Missile_Vehicle
https://sv.wikipedia.org/wiki/M2/M3_Bradley
https://en.wikipedia.org/wiki/BGM-71_TOW
https://sv.wikipedia.org/wiki/BMP-3
https://sv.wikipedia.org/wiki/9M113_Konkurs
https://world-defense.com/threads/anti-tank-missiles-atgms.1317/
https://en.wikipedia.org/wiki/FV438_Swingfire
https://www.baesystems.com/en/product/cv90-mkiv

Kommentarer

  1. Vad sägs om att ersätta Bv2063 med en modell av BvS-10 med ett höjbart torn/sikte? Borde kunna gruppera på ställen där stridsfordon normalt inte tar sig och splitterskydd är aldrig fel...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är absolut en funktionell lösning. Då är enda frågan hur PvRb ska integreras, och där ser jag tre alternativ:

      1. Modell M1134 Stryker, riskerar dock att bli tung i toppen och förlora rörlighet.
      2. Modell Swingfire med ett par snett monterade rör.
      3. Modell Bv410Lv men med PvRb och med ett eget sikte som kan se över hinder/skydd/skyl.

      Bandvagn 410 har många fördelar, inklusive möjlighet till släp med mkt am och som du sade god tg-förmåga.

      Radera
    2. Oavsett vilken modell som väljs som PvRb NY [host]Spike-LR II[host] så är lock-on-after-launch med i kravspec:en. Så det borde räcka att ha siktet mastmonterat och robotarna på fordonet.

      Radera
  2. Efter 8 spräng mor strv I front kan en PvRb kanske passa för att avsluta jobbet,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förutsatt att stridsvagnen står kvar och inte fått verkan på pansarskyttefordonet! Det är rätt många delar som ska falla rätt ut för att lyckas med detta, det är i de fallen bättre med avsuttet skytte för eldöverfall.

      Radera
  3. Häng på 57mm kanon på Strf90 så är den framtidssäkrad, ryssarna tittar ju på denna kaliber och jänkarna sneglar en del på 50mm.
    Granaten till 57mm är ju dubbelt så tung.


    Problemet här är att du bara tittar på Generation 2 system av PV robot.
    Jag har svårt att se hur detta skulle tillföra något till stridsfordon eller stridsvagnar.
    Men pratar vi Generation 3 dvs fire and forget eller som israelerna fire and forget kombinerat med trådstyrning via målsökaren på videoskärm så kommer man i ett annat läge.
    Det sista man vill göra är ju att en Strf90 tex ska skjuta en trådstyrd robot och itne verka med kanonen under dom 10 sekunderna eller vad det nu tar. Det man vill ha är en robot liknande Javelin som har bildalstrande IR målsökare som är slavad till Strf90's eldledning och kan avfyras med endast en knapptryckning. Bilden i IRV överförs till roboten som sedan vet vart målet är och hur det ser ut.
    Detta vore ett utmärkt komplement i striden. Införs inte PV robot borde vi titta på en ny form av 3P granat som tex kan optimeras för att slå ut aktiva motmedel som ju har en hel del mjuka delar i form av radar och externa sprängladdningar.
    Tex Arena skulle ju ha stora problem med funktionaliteten redan idag om man tex låter Strf90 skjuta spränggranater först vilka slår ut motmedlen. Detta skulle även funka i kombination med egen Javelin robot då denna har parabolisk bana och är takslående.


    När det gäller Patgb360 så bör åtminståne några vagnar ha torn. Dom som ingår i eventuella brigadspaningskompanier. Dessa behöver ju omedelbar gripbar eldkraft för utdragande för jag antar att med en motoriserad brigad så bör alla fordon vara hjulgående speciellt spaningen så att den hinner med


    SvaraRadera
    Svar
    1. Tar svaren i tur och ordning!
      Vad gäller 57 mm AKAN så har man gjort försök på detta, och 90an är helt enkelt för liten för att klara av den kalibern. Då är risken att man får en modell typ AJAX, med 3 skyttesoldater och utan verklig förmågehöjning!

      90an som fordon är fortfarande styrd till vissa platser och då är det bättre att använda de platser där man kan slå motståndaren i flank. Då behövs ingen PvRb! Problemet är, oavsett generation på PvRb, om man skjuter på en stridsvagn i front så kommer den troligen nedkämpa dig först, ffa om du skjuter med AKAN först!
      Klart att det är möjligt, men en PvRb kan inte garantera en utslagen strv ens vid träff. Om stridsvagnens pil träffar robotens bärare så är det dock game over!

      Och nej, vi ska inte ha torn på 360. Det är ett transportfordon och kanske i framtiden (vilket jag önskar) dedikerat PvRb-fordon. Att sätta ett torn på en redan topptung vagn kommer att leda till obalans och övermod hos besättningarna. Ett bandgående stridsfordon kan dra tillbaka i merparten av vår tg, däribland platser där en stridsvagn inte kan ta sig fram. Hjulburna fordon är styrda till platser där de kan färdas snabbt om de vill undan. Alternativet är att ta sig ut i terrängen med mycket lägre hastighet vilket kommer att leda till att motståndarens bandburna förband hinner ifatt. Det sista har jag själv sett under ett flertal övningar!

      Radera

Skicka en kommentar