Spåkulan: Morgondagens pansarskyttefordon

Då ska jag försöka behandla detta ämne igen. Förra gången föll det i bitar tämligen snabbt pga snabb utveckling hos prototyper och ett upplägg jag inte uppskattade.


Därav ett nytt försök! Och med ett nytt koncept vilket eventuellt kan ge mig en större motivation.


Jag kommer spekulera, gissa och använda egna erfarenheter. I vanlig ordning kommer jag att vara försiktig med informationen gällande vårt eget fordon och i första hand se på CV90 MkIV vid de tillfällen där jämförelser är rimliga. Redan nu kan jag konstatera att slutsatsen kommer vara tudelad, detta då den generella synen på pskfo till del skiljer sig från vår och därmed även hur fordonen nyttjas.

Där jag ser behov kommer slutsatser presenteras för underrubrikerna, och trots mina försök att hålla mig objektiv kommer nog mina personliga åsikter lysa igenom mer än en gång.


Och, för att vara extremt tydlig: Detta är mina tankar, spekulationer och slutsatser baserat på de erfarenheter och kunskaper jag har. Jag är rätt säker på att andra personer kommer att komma till andra slutsatser med samma information. Det kommer (förhoppningsvis) skapas diskussioner av detta! Ingen är någonsin fullärd, och framförallt inte i ett ämne som är lika dynamiskt som detta!



Upplägget jag kommer nyttja är följande:


Inledning


Verkan

  • Beväpning

  • - Huvudbeväpning

  • - Sekundärbeväpning - VS - PvRb

  • Observation

  • Kommunikation


Rörlighet

  • Terrängframkomlighet

  • - Amfibisk förmåga

  • Val av bärande system

  • - Klassiska band

  • - Gummiband

  • - Hjul


Skydd

  • Passivt skydd

  • Aktivt skydd

  • Signaturanpassning


Skyttegruppen

  • Storlek

  • Beväpning


Fjärrstyrning

  • Obemannat torn

  • Fjärrstyrd vagn


Övriga ingångsvärden

  • Ergonomi

  • Arbetsbelastning


Slutsatser


Jag väljer således att i stor del utgå från den klassiska triangeln, men lägger in delar från det större spektrat under dessa tre huvudkategorier för att kunna ge en så rättvis bild som möjligt.


Inledning


Om vi ser på pansarskyttefordonens utveckling de senaste 50 åren så har den till större delen stått stilla. Sant är att beväpning, framkomlighet, ergonomi och skydd individuellt har utvecklats något. Fordonen har i stort haft samma förmåga sedan Marder togs i bruk 1971.


Men de senaste 10 åren, och särskilt de 5 sista har vi sett en kraftig förändring! Ny teknik och ett oroligt omvärldsläge har fått tillverkarna att anstränga sig vad gäller samtliga 3 grundpelare. Vad som är i fokus beror på hur olika nationer prioriterar, men klart är att alla 3 sällan är lika prioriterade.


Men hur visar sig dessa prioriteringar i nyare fordon så som KF-41 eller AS21? Hur har det påverkat äldre fordon som fortfarande är med som CV90 och ASCOD? Vad hände med fordonen däremellan så som KF-31?


Verkan


Beväpning

De vapenkombinationer som brukas på pskfo är nästan lika varierande som mängden fordon, och därav ser jag ett behov att skapa ytterligare underkategorier.


Huvudbeväpning

De senaste 50 åren har pjäserna utvecklats och blivit effektivare, men få pjäser har tagit sig utanför de klassiska kalibrarna som ligger mellan 20 och 40 millimeter, där de två vanligaste är 30 och 35 mm. För tydlighetens skull: Vanligaste som i flest olika typer av fordon, inte mängden tillverkade fordon. En stor anledning till detta är Bushmaster erkänt effektiva kedjematade automatkanoner.

Vissa undantag är värda att nämna, som M2 Bradley med sin 25 mm AKAN och STRF9040 med en relativt unik pjäs med sin 40/70 (Vi behöver inte nämna piratkopian K21…)


Det vi idag ser är att grövre pjäser tas fram och presenteras för bruk på lättare fordon. Mitt första exempel är den ryska AU-220M (57mm). Detta presenteras som en modul, och är helt enkelt ett obemannat torn som kan monteras på diverse chassin. En pjäs som troligen har en relativt kraftig drivladdning då man på offentliga bilder ser att fordonen hoppar rätt bra och besättningarnas huvuden flyger när den avfyras. Detta är en nackdel men fördelen är att den kommer med lätthet besegra dagens moderna pskfo i front. De offentliga siffror man kan finna på nätet ger en lite bättre bild av systemet, bl a att elevationen är utmärkt med 75 grader. Dumpningen är dock dålig med endast -5 grader.

Eldhastigheten är respektabla 120 skott i minuten, och modulen kan tydligen bära 200 granater. Detta i sig är ingen större begränsning då pjäsen bör ha god verkan i front på pskfo och i sida på strv.

Det som motsätter en god penetration är siffrorna som säger att utgångshastigheten är max 1000 m/sekunder vilket återigen är lågt.

Systemet är utvecklat av CRI Burevestnik efter ett förslag från Uralvagonzavod.


AU-220M på BMP-3 chassi


Den andra pjäsen som jag vill presentera är betydligt med intressant ur ett svenskt perspektiv! Det är Northrop Grummans XM913 50mm Bushmaster som i sig är en utvecklad version av Bushmaster III. Vad gäller programmerbar ammunition så finns det för oss iom mängden ammunitionstyper för vår 40mm inga nyheter. Jag är även personligen tveksam till att den pil-ammunition som finns tillgänglig är mer effektiv då hylslängden är mindre än den vi har till våra 40mm.

Det som är positivt med pjäsen är att vikten och storleken är betydligt mindre än på vår nuvarande pjäs, vilket medger bättre miljö i tornet och mer plats för ammunition. Att den dessutom är kedjematad är väldigt positivt då man har mer ammunition tillgänligt innan omladdning.


Lägg märke till ammunitionen som inte vinner mycket storlek jämfört med 35 mm (mitten)

Nyare fordon har dock hitintills hållit sig inom de klassiska kalibrarna, där AS21 i dagsläget finns med en 30mm AKAN och KF-41 erbjuder ett val mellan 30 och 35 mm. Just nu går USA i bräschen i väst för en ny kaliber då de ser på möjligheterna att ge de luftburna mer eldkraft och ett av två spår är just 50mm. Kalibern finns även som ett spelkort i deras OMFV (Optionally Manned Fighting Vehicle).


Är en ny kaliber nödvändig i dagsläget? Jag får ge det klassiska, militära svaret: Det beror på! Vem är du? Vem är din normerande motståndare? Om Ryssland och deras nuvarande familjer av pskfo är normerande (BMP-3/BMD-4) så är en ny kaliber inte ett behov.

Men om man ser framför sig att de kommer byta ut sin flotta, ffa hos armén, mot T-15 och Kurganets 25 då behöver man troligen öka. Till vilken kaliber? Jag kommer framhålla XM913 som främsta alternativ, men man har även CT40 som ett alternativ. Och då CT40 nyttjar teleskopisk ammunition finns det en möjlighet att man kan bära mer ammunition, dock får man acceptera lägre penetration och eventuellt kortare avstånd (mindre krut = sämre penetration).

Om vi ser fordon som KF-41 och Puma som morgondagens standard och hotbild är det nödvändigt att öka då dagens pjäser kommer ha problem att besegra deras skydd i front och till del i sida.


Sekundärbeväpning

Håll i hatten, nu kör vi ett omfattande avsnitt som till del är polariserande! Vi ska prata vagnens övriga beväpning!


En passus: Rökkastare tillhör vagnens vapensystem, men de kommer (eventuellt) behandlas under skydd då de är defensiva och inte offensiva.


Vi börjar med den klassiska sekundärbeväpningen: Den koaxiala kulsprutan. Ett bra verktyg som ger mycket, och kommer således finnas kvar (jag vågar garantera detta).

Men hur ska den monteras? Idag finns det 3 modeller, 4 om vi skulle räkna chassimonterade också: Äkta koaxial som handhas av skytt eller vagnchef, extern som inte kan påverkas innifrån (9040C/D) eller extern modul motsv. CV90 MkIV.


Mk IV med kulspruta i modul

Den klassiska ger förmånen att handha kulsprutan i skydd och i eldställning om det skulle behövas, men det vill man undvika då man förlorar observation om en i tornbesättningen skall ladda om eller åtgärda eldavbrott. Nackdelen är att den tar upp värdefullt utrymme i tornet.

Utvändigt monterad kan centreras över eldröret i utbyte mot att den är över. Att den måste handhas extern är inte ett stort problem då man, enligt ovan, helst åtgärdar kulsprutan i skydd då det är AKAN som är huvudvapnet och kan till skillnad från en kanon ha bättre kontinuerlig eld.

Nackdelen är att länkagen och avtryckarmekanismen är utsatta och kan vara sårbara för allt möjligt, från indirekt eld till finkalibrig bekämpning till grenar.

Utvändigt i en modul kan jämföras som en kombination av båda ovan:

  • Monterad i höjd med kanonen

  • Ger plats inne i vagnen

  • Måste åtgärdas externt

Man riskerar även att förlora viss förvaring beroende på hur tidigare vagnar sett ut och hur man nyttjat dessa för att få med sig all utrustning till besättning och vagn.


Jag tror inte att morgondagens pansarskyttefordon kommer presentera en universal lösning, utan snarare att placeringen kommer bero på valt koncept för vagnen. Vissa kommer bibehålla invändigt, andra köra med moduler eller obemannade torn (Mer om obemannade torn nedan). Det jag tror kommer försvinna är den externt monterade kulsprutan, då den helt enkelt är för utsatt. Det kvittar att besättningen måste lucka upp för åtgärderna, framförallt om man har tappat kulsprutan i skogen pga en sällsynt elak gren.


Vapenstation


En sak som man oftare ser på pansarskyttefordon, och i ärlighetens namn militära fordon överlag, är vapenstationer. På vissa typfordon kan man ifrågasätta nyttan (exempel stridsvagn, där hela besättningen redan har uppgifter) men på andra blir de extremt bra hjälpmedel, och ger dessutom förmågor man annars saknar. De flesta pansarskyttefordon saknar ett effektivt sikte för vagnchefen, om något har de en mer eller mindre glorifierad riktbox.

Med en vapenstation ger man vagnchefen en möjlighet till att observera med ett äkta sikte, IR inkluderat! Om man så önskar kan man även koppla den till skyttesoldaterna så att de sköter den när de är uppsuttna.

Men det är inte bara att montera och vara lycklig. För 5 år sedan hade jag tvivlat på dess förmåga att ta emot smällar i skog, men efter att ha sett våra PATGB360 ta sig fram i relativt oländig terräng så får jag medge att de tål en del stryk. Enstaka individer kommer nu påpeka att en VS är känslig för direktriktad eld, vilket är sant, men det är ett vanligt VC-sikte också.

Problemet som jag ser är storleken kopplat till vagnens förmåga att hålla sig dold. De fordon som presenterats senaste 10 åren har varit stora maskiner, och en på dessa ser VS för det mesta rätt små ut. Men om man ser på norrmännens uppgraderade 9030 så bygger en VS på ordentligt på höjden, vilket gör det svårare att gömma vagnen eller få till en bra observationsställning där siktens bättre sikten kan verka.

Det finns lägre modeller, motsvarande det som är monterat på senare modeller av M1 Abrams. Dessa blir av med 33 - 50% av höjden, men grundproblemet kvarstår: Man har en stor klump, med vapen, som sticker upp ovanför vagnen.


Trots detta finner jag det troligt att det blir vanligare, av två anledningar:

  1. Fördelarna är trots allt större än nackdelarna, och med en bra VS kan man hitta mål och på förhand rikta in skytten. Ja, skytten HAR bättre sikten, men de sikten som idag återfinns på diverse VS är mer än tillräckliga för uppgiften.

  2. Vi kan återfinna skillnader i länders doktriner, och många verkar nyttja sina fordon mer öppet än vi. Det förs diskussioner om att man måste lära sig nyttja terrängen igen, men likväl är man mer förberedd på öppna ytor.


Norsk 9030 med VS

Pansarvärnsrobot


Till delen jag både har fasat över och sett fram emot. Robotar. På fordon.


Varför har man dem? För att kunna slå fordon som pjäsen inte rår på, ofta stridsvagnar (eller i M2 bradleys fall, allt utom lastbilar och bilar). Detta såg ett tag ut att bli en dödsdom för lättare fordon då motmedel och förmåga till upptäckt utvecklades snabbare än robotarna.

Men på kort tid kom NLOS (No Line Of Sight) robotar som förändrade den premissen, så därav kan man bekämpa fordon utan att riskera bäraren.

Likväl ser jag flera problem med dem, men först fördelarna:

Man får en faktiskt förmåga att slå ut fordon i oavsett attityd.

Man kan bekämpa en motståndare på avstånd utan att riskera bäraren.

MEN man skapar inte en extra aspekt som motståndaren måste ta hänsyn till om man redan har robot på förbandet. Motståndaren planerar då redan utifrån det och fler bärare kommer med största sannolikhet inte påverka analysen nämnvärt. Detta är min personliga analys och tro, baserat på till del erfarenhet då man under övningar mött förband med robot, och om man inte vet var de finns måste man hela tiden ta höjd för dem.


Vilka är nackdelarna? Jag har svårt att sätta en som främsta nackdel, då jag ser två lika stora. Den första är tillgänglig ammunition. Mest troligt har man endast de robotar som är laddade i lavetten. Fler kan utan större problem förvaras utvändigt, men då riskerar man att bli av med skyttets förmåga att lucka upp. Ska man montera ammunitionen invändigt får man välja bort skyttesoldater och/eller deras utrustning. Den skiljelinjen är tydlig mellan M2 och M3 Bradley, där den senare endast har 2 soldater i stridsrummet men dubbelt så många robotar.

Således kan man få med sig tillräckligt med ammunition, men då är det inte ett pansarskyttefordon längre. Om man väljer denna lösningen så ordnas fordonen lämpligen i PvRb-plutoner och kan nyttjas på ett annat sätt.


Gott om robotar, men var är skyttet?

Andra nackdelen handlar om besättningens arbetsbelastning (detta kommer jag att återkomma till flera gånger). Ett modernt stridsfordon har visserligen sensorer och hjälpmedel för att säkerställa träff, men skytten har redan flertalet skjutregler att ta hänsyn till. Dessa skall man som skytt kunna utantill, och då tillkommer målskisser och fler detaljer. I ett pansarskyttefordon är det högst troligt att man kommer hamna i direkt strid med motståndaren, och att då ha ytterligare ett vapensystem att kontrollera och välja mellan är inte fördelaktigt.

Ofta får jag höra/läsa argumentet att robot är viktigt för duell med stridsvagn, men jag ska försöka avliva detta argument en gång för alla: Det är duell. När man registrerat att det är en stridsvagn och insett att man måste välja robot så är man redan nedkämpad. Stridsvagnen har troligen pansarbrytande laddat, och behöver inte fundera mer än egen/inte egen. Lägg då till att merparten av dagens robotar finns i skyddade moduler som måste öppnas för att kunna verka så är den duellen förlorad och kommer så förbli.


M2 Bradley med PvRb-modul i avfyrningsläge


Men det är mina åsikter och min analys, och jag arbetar inte med utveckling och forskning. Dagens fordon motsäger detta med kraft, då många har PvRb även i konceptfasen (även vissa stridsvagnar). Men då accepterar man att man har en begränsad ammunitionsmängd och att skyttutbildningen måste ges tid nog för att hantera detta. Exakt hur de används är inget jag avser att gå in på, återigen då olika nationer nyttjar sina fordon olika.


Ha, en oväntad slutsats!


Observation

Utan att gå för djupt in på den slutgiltiga analysen så kan vi konstatera att de fordon vi ser imorgon med största sannolikhet kommer ha en större eldkraft. Men eldkraft är inte likställt med verkan, för högre verkan måste man även kunna upptäcka motståndaren och få träff i målet.


Rent generellt för observation så vill man gärna ha den tudelad: Dels bra sikten och dels bra prismor med en god placering.


Vad gäller prismorna så kommer det alltid vara en fördel att ha de högre upp, således vill man gärna ha besättningen kvar i tornet trots de nackdelar detta för med sig (Fördjupas i skydd). Att de inte blockeras av mängder moduler och utrustning är en fördel, men i framtiden kommer man troligen få finna sig i att ha god observation på 140-160 grader. Skyttens prismor är inte lika viktiga, men jag kommer alltid hävda att det är en styrka att ha en 1:1-utblick. Detta ger skytten en möjlighet att skapa sig en snabb uppfattning om terrängen framför.

Övriga delar som ger skytten en kraftig fördel: Dubbla okular, gärna med 2 eller 3 förstoringar som skytten kan växla mellan. Och att då även få in IR i samma okular innebär att skytten har alla sina observationsmöjligheter snabbt tillgängliga och enkelt kan växla beroende på situationen.

För vagnchefen kan okular bli svårt att lösa ut mtp det begränsade utrymmet i ett pansarskyttefordon, och då särskilt om en VS nyttjas. I det fallet får man troligen nöja sig med skärm trots de begränsningar gällande fokus och synfält det innebär. Dock har vagnchefen mer att hålla koll på än endast sitt sikte, därav är det inte en enorm förlust att vagnchefen blir av med okularet.

Vad gäller skyttesoldaterna förespråkar jag möjligheten att lucka upp och strida samt observera från vagn. Detta ger hela vagnen, och i förlängningen bataljonen, en större möjlighet att segra.

För föraren så är standard idag 3 st prismor, och det kommer troligen inte ändras då det ger ett brett synfält med utblick rakt fram samt höger och vänster.

Men en del som kommer att finnas på framtida vagnar är kameror, och främst på chassit. Dessa kommer att vara utsatta för motståndarens vapen, men intill det tillfället innebär kamerorna en ökad möjlighet för alla som har tillgång till en skärm att observera runt vagnen vilket är positivt särskilt vid tät vegetation och bebyggelse.

Ytterligare en aspekt i det systemet är förarens direkta hjälpmedel. En backkamera som kombinerar IR, bildförstärkare och dagkanal ger föraren en möjlighet att backa dygnet runt med hög precision och med ett snarlikt system framåt innebär detta att föraren kommer ha god sikt dygnet om med mycket kort förberedelsetid.


Slutsatsen är något mer spekulerande och mer likt en önskelista. Skyttets luckor kommer troligen bli mer sällsynta, men sikten överlag kommer bli bättre. För att ge skyttet någon form av observation kan man antingen montera prismor eller koppla vagnens utvändiga kameror till skärmar i stridsrummet.

Vad gäller skytt och vagnchef så är mycket information ofta rätt svår att komma åt, så främst denna del får vi se som önskelista.

Men för förare och chassi överlag så kommer vi se kameror att bli vanligare. De ger föraren idag oanade möjlighet till att bedöma framryckningsväg och välja lämpligast väg. Till detta genomförs försök med AR (Augmented Reality) där föraren bär utrustning som tillåter denna att ser “genom” chassit. Just den biten ligger troligen en bit in i framtiden, men möjligheterna det öppnar upp är imponerande.


Kommunikation

Jag ska börja med att vara ärlig: Kommunikation och däri ingående delar är inte min starkaste sida, så det här kommer bli en kort punkt. Vad gäller typ av radio och frekvenser så kommer jag helt låta bli att skriva något.


Men grunderna är enkla: Krypterat, olika kanaler att välja mellan och en möjlighet att garantera internkommunikation.


Den djupare delen jag vill ha i framtiden är möjligheten att dela måldata och eventuellt för kompani-/bataljonchef att skicka ut ordrar och linjer för samordning. Detta ger en enhet extremt goda möjligheter att samordna striden och gör det enkelt för chefer att leda och skapa ett tydligt syfte. Risken finns att chefer kommer övervaka allt enskilda vagnar gör och styra dem mer mot sin målbild än syftet, men då striden är komplex och intensiv så tror jag att det kommer vara sällsynt.


Rörlighet


Terrängframkomlighet

Ytterligare ett ämne där egna åsikter och erfarenheter leder till eviga diskussioner. Jag har insett att en fördel med Twitter (där allt detta började) är att man kan utbyta idéer och erfarenheter med individer med snarlik erfarenhet från hela världen. Där har jag lärt mig en sak som kommer väga tungt här: Vi är relativt unika med synen på pansarskyttefordonens framkomlighet. Runt om i övriga världen är det vedertagen kunskap att stridsvagnar har bättre framkomlighet än just pansarksyttefordon. Därav är det rimligt att förvänta att morgondagens vagnar visserligen kommer ha högre framkomlighet än merparten av dagens, men det kommer inte nå upp till vår nivå idag. STRF90 har erkänt hög framkomlighet jämfört med liknande fordon från Europa/USA/Asien, men ingen direkt fördel jämfört med österländsk design. Vill vi ha något som klarar sig ungefär lika bra kan vi troligen inte räkna med den internationella marknaden, med parantes för AS21. Då Sydkorea på flera sätt har liknande terräng i form av berg och snö kan den fungera, men i dagsläget har jag för lite kunskap och kommer att försöka hitta mer information.


AS21 Redback

Amfibisk förmåga

Just amfibisk förmåga är en av de punkter där jag upplever att det spretar mest gällande önskningar. Tyskland har t ex släppt det helt till förmån för djupvadning, men Polen önskar ha det på sitt nya projekt Borzuk.


Borzuk, klassiskt exempel på där man offrar vissa delar för att få förmågor


Jag ska börja med att fastslå det uppenbara: Objekt med högre densitet har sämre flytförmåga än de med lägre, och de fordon som har haft förmåga att simma har varit modell större eller lättare. Ett exempel på detta är de finska pansarterrängbilar som finns ute på diverse förband idag, där vi dock valt bort delar av paketet (samtliga saknar propellrar).


Det finns mycket positivt att säga gällande att kunna simma med sina fordon, dock så får man betala priset med skyddet då det generellt sett nedgår rätt kraftigt, i ren mängd skydd eller i konstruktionen.

Och innan någon viftar med stridsvagn 103: Nej, den var inte välskyddad.


Jag tror personligen att vi kommer se nischade fordon med amfibisk förmåga, men att merparten kommer ha förmåga till någon form av djupvadning.


Innan vi fortsätter så vill jag dock påvisa en kreativ lösning med K-21.


Val av bärande system

Dags för en av de diskussioner som härjat mest på sociala medier de senaste åren, där två skilda läger har ståndaktigt kämpat för sin åsikt: Vad ska vagnen rulla på??


Jag ska fördjupa mig nedan, men det finns en grundtanke som vi alla måste ha i huvudet under dessa diskussioner: Det är inte band eller hjul, snarare band OCH hjul! Fordon med olika drivning fyller olika syften, därav blir “tävlingar” mellan dem ointressant. Hjul ger längre avstånd och snabbare fordon, band ger bättre framkomlighet och förmåga att bära tyngre last (på samma storlek). Vad som passar bäst beror helt på uppgiften förbandet har.


Nu är jag inte så naiv att jag tror att diskussionerna försvinner, då inte många kommer läsa detta och ännu färre som kommer hit, så diskussionerna kommer fortgå men jag ska försöka sprida min åsikt gällande detta…


Klassiska band - Metall

Det kan skrivas mycket om metallband, men jag kommer nyttja modellen enligt ovan där jag redogör för fördelar och nackdelar.


Fördelarna är ganska enkla att sammanfatta: De finns tillgängliga, i olika modeller och med gott om reservdelar från olika tillverkare. Reparationer är enkla, går snabbt och är enkelt att hantera logistiskt. Kunskapen och erfarenheten finns likaså hur man åtgärdar olika problem. Band av metall är idag enda lösningen för fordon över 50 ton, men det jobbas på att få fram en lösning för stridsvagnar.

Jag ska även tillägga att man enkelt kan öka framkomligheten i blöt terräng/snö genom att montera snökryss/motsvarande.

Vad har de för problem? Det absolut största problemet är vibrationer. Vibrationer skadar vagnen och i långa loppet besättningen och skapar gränser för effektiv max hastighet under längre perioder. Det har såklart blivit bättre med åren, då man numera har pads (gummikuddar) och gummibussningar men där har man nått ungefär max vad gäller vibrationsminskning. Viss förbättringspotential finns såklart fortfarande, men idag är det troligen marginella förbättringar vi talar om.

Övriga nackdelar får vi fram om vi jämför med gummiband, och då är det främst drivmedelsförbrukningen. De försök som genomförts av Storbritanniens väpnade styrkor har angett att räckvidden ökar med ca 28% vid blandad körning (25% väg, 75% terräng med FV 510 Warrior).

Nästa negativa aspekt är vikten, då vikten på gummiband med tillhörande delar kan innebära en reduktion på 50% jämfört med konventionella band för samma fordon.


Gummiband

Så, då har vi kommit till gummiband. Erfarenhet av gummiband har länge funnits hos oss tack vare våra bandvagnar, men saknar på tyngre fordon. Därav finns risken att jag missar uppenbara för- eller nackdelar, men jag ska försöka göra det så objektivt och uttömmande som möjligt.


De fördelar som finns är i stort motsatsen till nackdelarna hos metallbanden. De sänker drivmedelsförbrukningen, ger kraftigt minskade vibrationer och minskad vikt. De är relativt hanterbara och kommer i ett antal modeller beroende på vad kunden önskar. Segmenterade, hela eller en form av länk är möjligt.

Så, nackdelarna. Den största beror deras konstruktion, och då gummiband är beroende av stålvajrar för sin integritet så är de inte töjbara som metallband. Detta kan leda till skador på drivhjul och spännhjul om man skulle få en bandkrängning eller mycket skräp mellan band och hjul.

Härnäst har vi förmågan att reparera i fält. Det finns kit till de modeller som idag nyttjas, men de innebär också att man snarast bör byta band. Det är en begränsning idag, imorgon kan det finnas bättre lösningar som innebär att man inte behöver byta bandet.

Slutligen har vi förmågan att anpassa framkomligheten. Som nämnt ovan kan man anpassa stålband med kryss. Liknande system finns inte till gummiband, där är det bästa jag sett en kedja man fäster i bandet. Detta ger inte samma driv som en klack/rak metallkant och är känsligare för stenar och stubbar. Men återigen så kan detta vara något som utvecklas inom en snar framtid, för det finns en stor marknad hos nationer som nyttjar sina fordon i djup snö och blöt mark, och tillverkarna kommer göra vad de kan för att vinna den marknaden.


Hjul

Hjul. Sedan PATGB360 anlände har diskussionerna på allvar startat. Detta är positivt! Vi behöver diskussioner på alla nivåer för att kunna utveckla vår förmåga.

Problemet är att diskussionerna har blivit polariserade, och bara detta kan jag ägna ett helt inlägg men nöjer mig där för tillfället.


Hjulens fördelar är enligt tidigare: Hastighet och räckvidd. Man når dit man behöver och snabbt, med de vapensystem som behövs för att lösa uppgiften.


Nackdelarna då. Oavsett vad vissa anser, tycker eller känner så HAR hjul en underlägsen förmåga att ta sig fram i terräng. Det handlar till del om ett mycket högre marktryck på samtliga kontaktpunkter, vilket ger problem med mjuk och lös mark, men även hur ett hjulfordon rör sig. Ett bandfordon kan svänga på plats (centrumsväng), och även om man undviker detta för att inte riskera banden så är det en tillgänglig förmåga. Ett hjulfordon måste röra sig linjärt, och i tät skog kan detta innebära svårigheter att nå en eldställning.

Hjulfordon får ofta skämtet att de kör fast så fort de lämnar vägen, men riktigt så illa är det inte. Ja, de har begränsningar men de kan ta sig till eldställningar som är tillräckligt bra.

Ytterligare en fördel som ofta glöms bort är att de i större utsträckning är amfibiska. Nu har vi valt bort den funktionen, men i USA håller man på att ersätta AAVP7A1 (“Amtrack”) med hjulfordonet ACV.


ACV - Amphibious Combat Vehicle


Skydd


Att skriva om skydd och träffa rätt är inte lätt. Man kan göra rätt många bedömningar med pjäser genom att se på kaliber, hylsa och eldrör. Robotar presenteras gärna med funktioner och rörlighet är i princip fysik och geometri. Problemet vi har när skydd diskuteras är att det är väldigt få saker vi faktiskt kan bedöma, framförallt när vi ska diskutera det konventionella. Man kan alltid peka på vinkling, men om man inte vet hur mycket som finns bakom eller vad det är gjort av så får man inte mer än en allmän bedömning. För att vara helt ärlig får man en godtycklig gissning.

Enstaka sanningar kan man luta sig på, men de är allmänna och inte hela sanningen längre. Men vad vore jag om jag inte försökte?


Passivt skydd

Passivt skydd. Det vanliga skyddet. det synliga skyddet. Den tumregel som länge gällde var att fordon generellt kunde stå emot den vanligaste kalibern av sin egen typ i front, så för pansarskyttefordon är många (västerländska) spacade för att klara 30 mm pilprojektil. Men saker utvecklas och ammunitionen blir bättre. Nya hot tillkommer och man hamnar i nya situationer. Tilläggsskydd av andra material än rent pansar har blivit vanligare, och troligen kommer populariteten bara öka då det ger ökad skyddsnivå, ofta till en låg vikt. Lägg till att dessa system ofta är modulära, det vill säga att de enkelt kan bytas ut mot hela eller bättre moduler, så kommer vi troligen se en ökad användning.


Bästa exemplet idag är Schützenpanzer Puma, som från början konstruerades för tre olika skyddsnivåer där man lade till eller tog bort efter behov. Dock så strök man mellanmodellen och visar för det mesta upp fordonet endast med högsta skyddsnivån.


Puma var dessutom första vagnen som tog steget in i en ny era vad gäller skydd. Till viss del handlar det om ett obemannat torn, men det jag främst åsyftar är att den med högsta skyddsnivån når en nivå som med jämna mellanrum benämns som “near MBT protection”. Jag ska vara ärlig här: Det kan vara den dummaste frasen jag sett på länge. Det som främst menas när man säger det om nya fordon är att fordonen har ett betydligt bättre skydd i sida och bak mot när-Pv än tidigare vagnar. Skydd i front är med största sannolikhet även det ökat, men fortfarande så är det 30 mm pil man hävdar skydd mot.

Men varför anser jag frasen vara dum? Enkelt: De ligger på en för låg tröskel. De system som slår ut en stridsvagn slår ut dem, och även mindre vapensystem bortsett från när-Pv motsvarande RPG-7 och AT-4/P-skott. Nyare när-Pv med bättre ammunition, där senaste modellen av GRG är ett tydligt exempel, besegrar dem med största sannolikhet. Om man nu växlar upp sina automatkanoner kommer även de ha verkan.

Och vår normerande motståndare håller sig inte till ett vapensystem. BMP-3 och BMD-4 har kraftig beväpning för sin typ och vikt.


Men, återigen: Min analys och åsikt. Det som troligen kommer ske är en ökad moduläritet, vilket är positivt ur många aspekter. Det kommer monteras mer skydd och skyddsnivån kommer öka. Frasen ovan må vara dum, men om man fortfarande kan stå emot sin motsvarighet hos motståndaren ligger man tillräckligt bra till.


Aktivt skydd

Hade jag skrivit om detta för 10 år sedan hade diskussionen främst handlat om ERA/reaktivt pansar med visa sidospår på de system som Ryssland hade. Men det har hänt mycket på den tiden och de system som dykt upp på marknaden har förändrat synen hos många. Jag har personligen fått analysera och ändra min uppfattning ett antal gånger. För att få djupare insikt idag så är det främst handhavande och att se det fysiska systemet som jag behöver. Man kan alltid drömma!


Jag kommer inte behandla flera system var sig, utan skriva generellt och peka på vissa enligt tidigare.


PUMA SchPz - Aktivt skydd inbyggt


Vad kan man räkna med att ett APS (Active Protection System, kommer inte skriva ut förkortningen på svenska…) klarar idag? Vad kan detta ge för insikt om framtiden? Dagens system kan generaliseras med att de klarar när-Pv och robotar, främst i sida. Enstaka system kan slå mot takslående robotar som närmar sig framifrån, men alla kämpar med motsvarande Spike LR i dagsläget.

Vilket har varit en logisk utveckling mtp den hotbild som man verkat mot de senaste 20 åren (milisgrupper främst). Enligt ovan så är det de senaste 10 åren som systemen har börjat synas och har då varit under utveckling långt innan. Och nu när vi ser en upprustning på många platser så har nya och förbättrade vapensystem börjat synas, och med dem nya skydd.

Inom fem år tror jag vi kommer se system som kan skydda mot takslående robotar och självmordsdrönare, och även spränggranater från granatkastare.

Det kommer troligen dröja lång tid innan vi ser APS som verkar effektivt mot pilprojektiler, och inte ens då kommer man kunna minska nämnvärt på skyddet då pilen kommer ha fortsatt hög hastighet, men träffa i en annan vinkel och/eller smådelar.


Här är det värt att nämna system som haft undermåliga lösningar och inte är värda att sträva efter. Exempelvis system som måste vara tillslagna och riktade mot skjutande förband eller system som berättar varifrån vagnen blev träffad. Att system med radar behöver vara tillslagna är logiskt och inget vi kan undvika, men systemen bör inte vara beroende av att man vet var motståndaren finns eller att man behöver bli träffad...


Signaturanpassning

När det kommer till signaturanpassning ligger markförband efter flyg och marin. Man har inte satsat lika mycket på exempelvis “stealth”, och delvis då markradar inte varit ett lika tydligt hot.


Men i detta kan vi se störst skillnader kommande år! Ett lysande exempel är CV90120 Ghost, som nyttjar hexagonala plattor vilka kan reglera sin temperatur och därmed se ut som andra saker.


90-chassi som förvandlas till en personbil

Det görs försök med levande bläck, vilket i princip gör att vagnen kan ändra färg och anpassa sig efter bakgrunden som en kameleont. Dock så har men inte kunnat visa upp en fungerande prototyp än, och det kan dröja många år innan vi ser det. Samtidigt så kan det vara så pass långt kommet att vi ser något kommande veckor!


Tyvärr så är det ingen nation som varit så intresserad av IR-kamouflage att de köpt in systemet, och det är länge sedan man hörde något om försöken med levande bläck. Man kan tolka detta som att det är för mycket för markburna fordon att klara av och att liknande system kommer dö ut.

Men nu ska jag dra en parallell till den civila världen och utvecklingen hos smarta telefoner: Tillverkarna har länge velat minska kanter och öka skärmens storlek, vilket har inneburit att telefonerna blivit av med flera fysiska knappar och andra tillägg. Sista problemet har varit kameran, där man sett lösningar med “droppar” och hål, men man har fortfarande inte fått hela skärmen. För mindre än 6 månader sedan så lanserades första telefonen med förmågan att dölja kameran i skärmen! Detta var oväntat och många tvivlade på att det skulle gå.

Likadant kan det bli med främst levande bläck, vilket innebär att vi har vagnar som döljer sig inom de optiska våglängderna.

Men hitintills är systemen med IR och “aktivt kamo” inte kombinerade, och fram till den dagen kommer man motsvara dagens fordon i synlighet eller tom vara sämre!


Skyttegruppen


Jag tycker att hela systemet bara är ämnen som skapar debatter. Skyttegruppen är, framförallt internationellt, i fokus för många diskussioner. Är den till för vagnen? Är vagnen till för gruppen? Finns de bara för att hjälpa stridsvagnarna?

Man kan få lika många variationer av svar som det finns brukare av systemet, och de beror i hög grad på var man kommer från och vad för vagnar de har.

Min syn är enkel: Det är ETT system! Ingen del är viktigare än den andra, och pansarskyttegruppen (med vagn) är en del av ett större system som är kompaniet och bataljonen. Men vad kan vi då tala om?


Storlek

En av de mest omdebatterade delarna av skyttegruppen är dess storlek. Ska man nöja sig med mindre grupper i dagens storlek av pskfo? Ska man ha större grupper fördelade på fler fordon? Eller ska vi ha större fordon? Alla tre har sina förespråkare och till del sina nyttjare. I USA har man delat upp grupperna och lagt till en tredje vagn. Tyskland jagar fler platser och vi anpassar grupperna. Alla har sina för- och nackdelar såklart, inget system blir perfekt.


Om man gillar läget så får man med sig en mindre mängd skytte, om man delar upp blir organisationen krånglig och om man ska ha med mer skytte blir fordonen större.


Vi tar det stegvis, kallar lösningarna för Svensk, Amerikansk och Tysk (för enkelheten, inte för att det är 100% sanning).


Den svenska lösningen innebär att vi kan klara oss med mindre fordon, vilket är positivt, och en lättledd organisation. Problemen är att skyttegrupperna saknar redundans och är känsliga för förluster. Till del kommer man runt den problematiken sålänge gruppen verkar med sin vagn och som ett system. Men så fort de skiljs åt pga bebyggelse eller väldigt tät terräng så kommer problemen. En sårad soldat blir en mycket större belastning för hela plutonen och kompaniet, och en som försvinner begränsar hur gruppen kan användas av plutonchef.


Om man delar upp sina större grupper på fler fordon får man fler soldater att använda och grupperna kan till del hantera förluster samt bära med sin en större vapenlast/fler system. Det är väldigt positivt, men man får två mindre lämpliga delar på köpet: Längre tid (och en del kaos) vid urlastning, ffa i snabba lägen ur samt risk för felaktig spridning av grupperna vid uppsittning eller längre tid. Och den oredan är inte tacksam att lösa ut om man saknar tid för att organisera alla efter striden.


Båda lösningar medger mindre fordon, men den tyska kräver större fordon. Man får med sig fler soldater än med dagens fordon, men gränsen ligger ofta vid 8. Problematiskt då många vill ha 10 man i sina grupper, så man accepterar en kompromiss. Klart man kan göra fordonet ännu större, men då blir det även tyngre då en större yta måste skyddas.

Nu kanske vissa pekar på fordon så som M113 eller PBV302, de fick minsann med sig många soldater! Men man saknar verkan med de fordonen då beväpning är undermålig i alla kategorier. Vagnarna är dessutom sämre skyddade och har inte samma förmåga (jämfört med vår 9040) i terrängen. Kan fortsätta i evigheter om varför de är irrelevanta, men det får bli ett annat inlägg om fordon som i stort spelat ut sin roll.

Fördelarna med den tyska lösningen är i stort samma som den amerikanska, därav repeterar jag den inte ordagrant.


Skyttets del i KF-41. Ser bra ut tills man letar efter besättningsens utrymningsväg bak och hållare för understödsvapen


Beväpning

Jag ska hålla denna del kort. Främst för att skyttesoldatens uppgift och beväpning inte är min starkaste sida.

Men gruppen ska kunna strida med och utan vagn, det innebär (just nu) kulsprutor och närPv på en vanlig skyttegrupp. Mängder kan man alltid bråka om, men det ska kunna transporteras säkert i stridsrummet och med en tillräcklig mängd för att lösa ut striden i vagnens närhet. En pskgrp ska inte agera långt ifrån vagnen anser jag då man försvagar hela systemet.

Man har även möjligheten att speca grupper/plutoner för ex mer Pv eller mer finkal beroende på vilka behov och nyttjandeområden man ser.


Fjärrstyrning


Fjärrstyrning av pansarskyttefordon. Ett intressant koncept om än något dumt. Varför? Borde vara självklart, annars så bör man fortsätta läsa.


Fjärrstyrt torn

Eller överlagrat torn. Oavsett vad man kallar det så innebär det att tornet är obemannat, med visst skydd och någorlunda vanliga sensorer.

I teorin är det extremt bra, då hela besättningen sitter i chassit som man då kan ge mer skydd på bekostnad av det lättare tornet.

Men det finns ett antal nackdelar som till del är uppenbara, och andra mer dolda. Den största nackdelen är den försämring av observation man får, då alla sitter i chassit har man inte samma överblick och blir av med möjligheten att sticka ut huvudet oavsett situation när tornet är driftsatt. Skyttens och vagnchefens sikten kommer under överskådlig framtid vara sämre då man måste förlita sig på skärmar och kameror istället för ett äkta sikte. Synfältsbredd och den naturliga metoden av att se slagfältet försämras båda kraftigt. Tekniken har inte möjligheten att nå samma “upplösning” som ett biologiskt öga, och ett vanligt sikte bibehåller ögats alla funktioner när det kommer till bl a skärpa och möjlighet att upptäcka rörelse.

En sak som många tror sig veta är att det blir mer plats inne i vagnen. Det man då räknar bort är att två man till ska få plats i chassit, minst en men helst båda skall ha stolar som medger en god skjutställning under längre stunder och stabilitet i riktarbetet.

Obemannade torn har även en kraftigt begränsad ammunitionskapacitet i dagsläget, och att då återfylla är värre än att handha en VS eller överlagrad kulspruta! Men ammunition ska man ha med sig, och den logiska platsen är samma som med konventionella torn: I vagnen.


Exempel på obemannat torn där även nackdelarna visas: T-15

Jag har enligt ovan haft turen att kunna diskutera frågan om torn med personer från de flesta hörn av världen, och de som jobbar med liknande system är nästan helt överens om att man förlorar för mycket. Jag och flera med mig får ibland uppfattningen att det är ingenjörer och liknande som driver på utvecklingen, för det ser bra ut på något papper vad gäller besättningens skydd. Om det är hela sanningen vet jag inte, och kommer inte hävda att det är så heller.


Fjärrstyrd vagn

Eller UGV, Unmanned Ground Vehicle (har ett inlägg om det här) är ett system vi ser mer och mer, främst som mindre farkoster för tyngre vapen till en skyttegrupp eller helt enkelt packåsnor. För minröjning har det funnits en längre tid, och Ryssland har sin URAN-9 som enligt vissa synts i Syrien. Jag tror det är sannolikt att inom 100 år så ser vi stridsvagnar som är byggda utan plats för en besättning alls.

Men allt det är stridsvagnar, eldunderstöd och minröjning. Nu ska vi diskutera fjärrstyrda pansarskyttefordon. Och det är för det första ett dumt uttryck och för det andra en omöjlighet. Pansarskyttefordon är pga sin blotta existens bemannade med minst skyttegruppen. Tar man bort all personal är det inte ett pskfordon utan ett onödigt stort eldunderstödsfordon.

Och att ha skyttesoldater i ett fordon som styrs av personal på annan plats är orimligt då personalens samverkan är extremt viktig för att lösa striden, ibland behöver man se sin kollega i ögonen.

Och då ska vi inte ens nämna att en förare som inte sitter i vagnen kommer ha problem att parera för terrängen och riskerar därmed att slå ihjäl halva gruppen innan striden ens börjat.


Obemannade pansarskyttefordon: Nej. Det är en reell omöjlighet.


Övriga ingångsvärden

De delar som inte riktigt fått plats under övriga kategorier Jag tar upp dem för att jag finner dem viktiga och att de behöver diskuteras då mycket hänt i fordonsutvecklingen.


Ergonomi

Besättningens arbetsmiljö utvecklas troligen mest med varje generation. Kunskaper om människokroppen, psyket och erfarenheter från andra fordon spelar alla in. Vad man generellt kan säga om åren efter VK2 är att förarna har haft det rätt hyggligt, med bra plats och bra stolar. Vagncheferna har haft friheten att välja hur de sitter då olika situationer ger olika lösningar.

De som lidit är skyttarna. De har varit fast då de behöver nyttja sina sikten. Och för alla som inte visste detta: Även i fordon behöver man en bra skjutställning! När man hoppar ner i äldre fordon märker man att denna ofta varit lidande.

Men vad innebär detta? Förarna behöver (i de flesta fall) inte mer utrymme, då många fordon redan har det rätt väl tilltaget. Det är i tornet man behöver arbeta, och då behövs det större torn. Huvar som till PBV302 eller små torn som M2 tillhör dåtiden, där sitter skyttar (och vagnchefer) ofördelaktigt för att lösa sin uppgift.

Bra stolar med stöd, bröststöd och fotstöd är ett bra första steg. Att alla kontroller man behöver är inom räckvidd är nästa viktiga steg, ffa för skytten. Om skytten måste börja orientera sig på paneler och sikten i en kritisk situation kommer skapa friktioner. 

Man kan ha många funktioner på riktdonet utan att det blir för mycket för muskelminnet, och om man lägger till omkopplare för andra kroppsdelar som knä eller fötter kan man verka väldigt effektivt utan att ta bort händerna från riktdonet.


Inte ett pansarskyttefordon, men ett modernt fordon: Skyttplats på BOXER. Bra med plats, men det är främst tack vare fordonets design (Foto: Nicholas Drummond)


Vad gäller skyttegruppen måste de ha platser som tillåter att de sitter säkert och bekvämt. Om de har ont i kropparna eller är skadade när det är dags för avsutten strid så kommer de inte prestera till sin högsta förmåga.

Jag ser även gärna att de har möjlighet att lucka upp för att bedriva vagnsstrid och observation, och således bör sätena vara fällbara samt att golvet tillåter att man står där under färd utan att man halkar eller glider.


Arbetsbelastning

För mig är det äntligen sista punkten, och då ska jag skriva om en sak som ligger mig varmt om hjärtat: Vad klarar besättningen av innan det blir för mycket? Det är inte ett lätt ämne att utforska, då mycket är delar jag inte skriver ut i sin helhet på internet. Men något övergripande ska vi nog klara av!

Jag nämnde riktdon ovan, och att man kan ha många funktioner på dessa. Jag var noga med att skriva ut muskelminnet, då handgrepp kommer sig naturligt efter drill och träning! Om detta hade varit allt hade man kunnat ha så många vapen som möjligt i vagnarna (lex BMP-3). Men så bra har vi det inte vad gäller den mänskliga hjärnan. Att nyttja rätt skjutregel till rätt vapensystem är i sig en utmaning när man får flera kompetenta vapensystem, och då måste man även tillse att man har rätt system valt! Det finns trots allt endast två logiska knappar för avfyrning, och det är vid pekfingrarna samt vid foten. Foten är i regel ett reservförfarande idag då det förlitar sig på mekanik, och möjligheten att verka med delsystem utslagna är inget vi ska göra.

I dagsläget, ur mitt perspektiv, ser jag ingen anledning till varför man ska ha mer än en AKAN och en KSP. Detta räcker för merparten av de motståndare ett pansarskyttefordon kan tänkas möta. Med en bra AKAN kan man även få en stridsvagn att stanna upp om man är snabb på avtryckaren!

Och däri har vi också den utbildningsrationella biten. Vi måste hinna utbilda våra skyttar på alla system de är tänkta att använda, och då vill vi ha dem så bra som möjligt. Jag föredrar en bra skytt med sin kanon än en som är halvbra med 2-3 system.


Föraren har sin uppgift i att framföra vagnen, och det kräver mycket fokus. Han stöttar med observation och avläsning av terräng, men man kan inte vänta sig mycket mer.


Slutligen har vi vagnchefen, och om vi ponerar att denna får ett VC-sikte/VS och ett modernt LSS (LedningsStödSystem) så närmar vi oss gränsen för vad en individ klarar av. Förutom våra tekniska aspekter så ska en VC fortfarande nyttja sin fysiska karta, ha radiopassning på aktuellt nät, ge (framförallt för PlutCh och KompCh) och ta emot order och slutligen leda sin egen vagn med skyttegrupp. De flesta delar här har såklart även underkategorier, så att nyttja vagnchefen för ett vapensystem utöver en VS är inte heller aktuellt.


Slutsatser


Då har vi nått slutet, och var hamnar vi då? Ser vi morgondagens pansarskyttefordon redan idag? Till del kan jag inte svara helt, då mycket är saker man måste testa och faktiskt röra för att kunna säga något om.


Men om vi ser på det faktiska (generiska) fordonet så finner jag det troligt att de kommer bli något större än dagens nya fordon. Flera aktörer, ffa USA, vill fortfarande ha fler soldater i sina fordon och vi kan fortfarande göra fordonen något större utan att tekniken hindrar det. Taktiskt är det hål i huvudet, men det är även KF-41 och AS21.

Vad gäller beväpning kommer vi fortsätta se PvRb monterad, skillnaden är att den kommer vara mer integrerad och skyddad. Inledningsvis kommer 35 mm vara den populäraste kalibern, ffa då den i framtiden troligen kan uppgraderas till 50 mm i ett senare skede.

Skyddet kommer vara mer modulärt och aktiva system kommer vara standard, båda Hard Kill och Soft Kill. De kommer även bli mer effektiva och slå mot flera typer av Pv i fler attityder.

Just modularitet är något som troligen kommer bli vanligare, där det erbjuds en teknik där kunderna kan välja skyddsnivå, sekundär beväpning och tom huvudbeväpning eller bakre moduler! De som kommer ihåg SEP förstår konceptet. Jag är dock tveksam till att det kommer slå, då det sällan är chassit som är den dyra delen, och lagerhållning av moduler som “kan vara bra att ha” är också en kostnad.


Dagens fordon är inte det vi söker, men de är väldigt nära och det finns flera plattformar som utan större problem kan utvecklas dit.


I slutet av processen med det här inlägget så dök det upp lite detaljer om vad Sverige vill ha med sitt nästa pansarskyttefordon, och kraven är desamma som när vi utvecklade STRF90. Detta ger oss två alternativ: Fortsätta vara en del av 90-familjen och driva på utvecklingen för en eventuell MkV vid behov, alternativt utvecklar vi ett nytt fordon. Man kommer då troligen känna igen mycket från CV90, framförallt vad gäller bandets och chassits utformning.

Vad vi INTE ska göra är att köpa ett fordon tillverkat av annan nation om vi vill uppfylla dessa krav. Man har på andra platser gjort andra bedömningar och är inte lika nogranna med "extrem terränggående förmåga" som vi.

Kommer det bli dyrare för oss då? Möjligen, det handlar om hur långt fram vi vill ligga. Idag är många detaljer COTS eller MOTS och då är det utformning och sammanfogning av delsystem som kommer vara kostnadsdrivande!

Kommentarer