Förbandstyper i norra Sverige

Det här inlägget skulle från början behandla skillnaden mellan infanteri och stridsvagn, men med tanke på den senaste tidens debatt gällande olika förbandstyper i norr mellan bl. a. Öv 1 gr Ulf Henricsson och Lt Jacob Fritzson så känner jag att jag måste ge min syn då åsikterna många ggr verkar vara polariserade!

Jag har idag ingen möjlighet att få ett inlägg publicerat på KKRVA, därav nyttjar jag den plattform jag har tillgänglig och kommer att iallafall nå två av de tidigare författarna. Om Öv Henricsson ens ser detta så tror jag att sannolikheten för ett svar är låg då jag skriver anonymt. Jag kommer att ta mitt avsteg i den artikel som Lt Fritzson puplicerade hos KKRVA 21/6 i år, och inte hans tidigare inlägg i ämnet då jag ser ovan nämnda artikel som startskottet för debatten.

Min stora utgångspunkt är fördröjningsstrid. Hur olika förband kan nyttjas i ett bredare perspektiv och på fler sätt behandlar jag sist.

Jag kommer inte att beröra jägare och deras sätt att strida djupare i texten, då dessa är en annan typ av resurs.

Inlägget är uppdelat i tre huvuddelar:
1. Inledning
2. Bemötande av påstående som nyttjats i tidigare artiklar. Till del större antaganden/argument, och till viss del kommer jag att bryta ut specifika delar för att bemöta.
3. Hur jag anser att olika typförband kan nyttjas i sagda terräng.

Bemötande av tidigare påståenden

Jag måste inledningsvis ställa mig frågan om någon av tidigare författare övat mot eller ens sett våra moderna motoriserade förband, vilka håller en oerhört hög nivå. De jämförelser som dragits i artiklarna före denna är högst orimliga och sänker nivån på våra lättare förband. Det raljeras och många gånger är det, i bästa fall, klumpiga formuleringar vilka jag inte avser återge ordagrant.
Jag har personligen mött dessa förband (12e och 71a) många ggr de senaste åren och kommer att luta mig tungt på den erfarenheten.

Större antaganden/argument

Första punkten som båda verkar sträva efter är att samla förband på en mindre yta. Det är troligen något som motståndaren strävar efter, men en sak jag hävdar att våra lättare förband inte bör göra. Om de med en mina slår ut främsta fordonet så har vi i sämsta fall vunnit 30 min och en belastning på motståndarens sjukvårds- och logistikkedja. Utan egna förluster. Om motståndaren upptäcker mineringen så vinner vi garanterat mer tid, då han måste ha svar på 2 frågor (efter att ha backat bak pga det förmodade eldöverfallet från Rb och Art):
1. Hur utbredd är mineringen? Hur djup? Är den värd/möjlig att röja?
2. Kan vi genomföra kringgång runt mineringen? Hur ser terrängen ut? Hur långt ut måste vi åka?
En av författarna sade att man inte skulle förutsätta att motståndaren är klantig eller dum i huvudet, men det är vad vi gör när vi förutsätter att de kommer att stånga sig fram genom upptäckta mineringar. De vill inte ta förluster i onödan mer än vi vill vilket i deras fall kommer att leda till minskad anfallskraft.

En grupp med ett antal minor och en syftmina bestående av ett P-skott kan fördröja ett kompani under flera timmar, utan att ha sett motståndaren. Man kan även få motståndaren att ta en annan väg, i annan terräng. Där har vi två syften med fördröjningsstrids, vilka båda uppnås med minimala förluster.

Den andra stora punkten handlar om tillräcklig effekt. Båda tidigare författare, och till viss del Robin Häggblom, lägger stor vikt vid fordon när det kommer till denna punkten.
Jag ska, för att göra det enkelt, hävda att samtliga har fel.
Tillräcklig effekt får vi inte av de bästa fordonen eller de bästa vapen som kan köpas. De underlättar, absolut, men det är inte de delar som levererar effekt. Effekt fås av ett korrekt nyttjande av den utrustning vi har! Vi hade kunnat svämma över Norrland med stridsvagnar, men ensamma så löser de inget. Vi kan önska fler system som är mer avancerad än dagens, men bara det  höjer ingen effekt.

Ytterligare en aspekt i tillräckligt effekt handlar om vilka system man nyttjar och hur man nyttjar dessa. Man behöver exempelvis inte skapa skottgator för alla PV-system vi har för ett tillfälle. Dels så syns det relativt tydligt, dels så lägger vi alla ägg i en korg. För att få effekt av PV så bör de nyttjas på väl valda platser och på väl valda tillfällen. Det kan finnas vinster med att försvara varje millimeter, men det kan bli oerhört kostsamt.
Man kan fördröja med stridsvagnar och stridsfordon som främsta system, absolut. Men då får man räkna med 2 saker:
1. Man kommer att förlora många vagnar.
2. Man tappar all form av anfallskraft.
Vi kan, som sagt, önska att vi har mer, men verkligheten är en annan. Att då placera kompetenta anfallssystem på en plats där de kommer att förloras är dumdristigt. Vi skall såklart inte sträva efter eller acceptera att förlora skyttesoldater heller, men det är ett enkelt faktum att vi har större möjlighet att skaffa fler soldater än stridsvagnar och stridsfordon.
Varför ska vi då byta en stridsvagn mot en annan, för ett jobb som en PV-robot kan lösa lika bra? Man kan hoppas att ett fåtal stridsvagnar kommer lyckas fördröja, men det är osannolikt att de klarar det en längre stund beroende på motståndarens resurser och vilja.
Ett faktum är att stridsvagnar och stridsfordon har problem i tät skog, då bör man lägga tungpunkten där för sina lättare skytteförband. Där har de en möjlighet att undkomma till fots mot en väntande transport eller ansluta till andra förband och fortsätta lösa uppgifter. Om de då lyckas få motståndaren att stanna upp så har de tiden på sin sida för att lyckas med detta, oavsett vilken typ av fordon som väntar.

Sista gemensamma punkten som tidigare författare tagit upp som jag vill beröra allmänt handlar om vilken terräng vi ska försvara. Det är svårt att få annat intryck när man läser tidigare inlägg än att varje millimeter skall försvaras till sista droppen blod. Om vi tänker på det sättet så kommer både fordon och soldater ta slut snabbt.
Jag är medveten om att jag till del är inne på högre nivåer nu, men första frågan vi måste ställa oss om det värsta skulle hända är Vad vill motståndaren? Vad är målet, både fysiskt och operationsmässigt? Vilka vägar vill han ta dit? Och det är där vi ska ha vår utgångspunkt. Jag vågar hävda att om motståndaren får välja så nyttjar han i första hand vägar. Då kan vi antingen stoppa honom tidigt, eller släppa in honom på djupet beroende på vad vi vill och hur hans styrka ser ut. Att nyttja en taktik motsvarande den finska motti från Vk2 på olika skalor ser jag som en möjlighet och där och då behövs olika typer av förband. Att gömma ett stridsvagnskompani blir svårt framförallt om det ska ha medföljande UH och pansarskytte! Ett rent skyttekompani i Patgb eller Bv kan lösa uppgiften lika bra, och rent av bättre vill jag hävda!
Den terräng vi ska slåss hårt för är den verkliga nyckelterrängen, och det vill jag inte likställa med städer eller för motståndaren viktiga terrängavsnitt. Dessa kan vara nyckelterräng, men jag ser främst att det är den terräng där vi kan nyttja våra styrkor och fördelar till max. Ex om vi förväntar oss att möta stridsvagnar så bör vi välja en plats som är kraftigt kuperad då de har svagheter i dumpning och elevation. Där har vi en styrka kontra motståndaren, då våra vagnar har bättre förmåga att dumpa och elevera. Jag är fullt medveten om att jag beskriver ett drömlikt scenario, där vi finner den perfekta terrängen, men jag anser att det är vad vi måste sträva efter.
När det handlar om terräng och påverka motståndaren till eller från olika typer så vill jag hävda att våra mekaniserade förband har en nyckelroll. Beroende på vad vi vill så kan vi med våra mekaniserade förband lura motståndaren in i eller mot områden som antingen är olämpliga för dem eller som har förberetts av eget infanteri! Det är inte säkert att det lyckas, men ett välplanerat motanfall av en mekaniserad bataljon kommer att tvinga fram någon form av åtgärd hos motståndaren mer än direkt och indirekt eld. Och om anfallet sker mot rätt del av motståndarens styrka så kan man göra en sannolikhetsbedömning på hans åtgärder, och om man då är förberedd så är det inte en utan två smällar man ger honom.

Särskilda delar

I Stridens grundläggande behov skriver Öv Henricsson att
"Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband."
Detta betvivlar jag inte, och det ska finnas dokumenterat någonstans i Försvarsmakten. Men det är att låsa fast sig i den verklighet som var i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Oerhört mycket har hänt sedan dess, och främst för den enskilda skyttesoldaten. Det som främst har utvecklats hos fordon är motmedel, men än är dessa inte spridda brett.
Skyttesoldater idag har tillgång till IR-sikten, fler robotar på gruppnivå med fler funktioner. Lägg till att dagens motoriserade skytteförband till stor del består av mycket skickliga yrkessoldater och inte värnpliktiga soldater som utbildats i sju månader, till skillnad från stridsvagnsbesättningarna som hade betydligt längre utbildningstid och därmed en högre nivå.
Ja, det är fortfarande sant att om oskyddat skytte befinner sig synligt i närheten av fientliga mekaniserade förband så kommer det gå illa, men dagens skytteförband har en hög förmåga att läsa samt nyttja terrängen. Jag vill hävda att en snarlik studie idag hade gett helt andra resultat!

Öv Henricsson tar även upp att mekaniserade förband har bättre rörlighet (han skriver även skydd och eldkraft, dock så tror jag att vi alla kan vara överens om att det är en sanning). Mina motfrågor: Hur då? Och var? Vilket fordon har bäst rörlighet om vi jämför Patgb360, Strv122 och Bv410?
Mitt svar är det klassiska militära det beror på! Är det rörlighet i oländig terräng? Att snabbt ta sig fram till rätt plats? Att rulla över kraftiga hinder? Tre frågor som har tre olika svar! Om försvars- och fördröjningsstrid ska bedrivas så är det bättre att ha ett förband på plats att lägga minor 2 timmar innan motståndaren anländer än att stångas med hans stridsvagnar!

I Modernt norrlandsinfanteri så skriver Lt Fritzson
" Uppsuttna skyttar har svårt att utgöra ett komplement och skydd åt stridsvagnar med hänsyn till antal skyttar som kan strida från fordonen."
Jag förstår var den här tanken kommer från, och även om den till viss del stämmer så saknar den oerhört många punkter. Avsuttet skytte är absolut mest lämpat för att skydda, dock så krävs det mycket skytte och de kan endast göra detta under försvarsstrid. Under anfallsstrid så är tanken på avsuttet skytte bara att glömma!
En sak som många missar är att uppsuttna skyttesoldater ändå har en god observationsmöjlighet, och står för merparten av upptäckta mål i pansarskyttekompanier! För vi ska inte glömma att det är 4 par ögon till som samtliga kan nyttja sin perifera syn!
Ytterligare ett argument som lyftes är att de kan nyttja fler system avsuttet. Ja, det är en absolut sanning, men vilka system skulle de mer behöva än kulsprutor? Mot tyngre mål så finns det både 40 mm AKAN och 120 mm högtryckskanoner som kan ta hand om det som eventuellt skulle dyka upp i flank. Skyttet ska fokusera på annat skytte, om de sitter och lurar med PV eller minor!

I Tröskeleffekt och den operativa balansen hävdar Öv Henricsson att
"Ofta behöver fordonet användas som plattform för pansarvärnsvapnen för att få skottfält över snö, sly och ungskog."
Jag förstår vad översten menar, och håller till del med. Men jag ska vara tydlig: Våra vanliga fordon bör inte vara dessa fordon! Det som behövs är särskilda bärare, och här hävdar jag att båda Patgb360 (om man tar bort all onödig vikt) och Bv410 är utmärkta bärare för dylika system! Jag kommer dock inte gå in djupare på denna typ av fordon här, vill man förkovra sig i min åsikt så kan man läsa här!
Nackdelen med att montera existerande PvRb-system på nuvarande fordon är att man förlorar förmågan att åka direkt om man inte vill förlora lavetten, Rb57 undantaget. Sant, det tar inte lång tid för en drillad rbgrp att montera ner sin lavett, men det kan ta några sekunder för mycket. Då är det bättre med ett dedikerat PvRb-fordon som kan, i värsta fall, slösa bort en robot och dra till skydd.

Det finns oerhört många fler saker som kan bemötas direkt, dock så har jag vald vissa tyngdpunkter. Det samt att vissa punkter kommer jag att beröra i sista delen!

Hur jag anser att olika typförband kan nyttjas i sagda terräng

Jag kommer här diskutera 3 typförband:
Mekaniserade
Motoriserade (2 delar i en, då jag kommer diskutera både hjulgående och bandgående)
Jägarförband

Mekaniserade

De mekaniserade förband är de konventionellt sett mest slagkraftiga förband vi har i den här jämförelsen. Deras hastighet och förmåga att verka med tunga system under gång gör de till en utmärkt anfallsresurs. Deras tempo kommer att kunna ökas när nya GrkPbv90 anländer till förbanden, då den har betydligt kortare grupperings- och förflyttningstid än sina dragna motsvarigheter.
De mekaniserade bataljonerna ska främst nyttjas under anfall/motanfall (en del av fördröjningsstriden) och till försvar på viktiga punkter. Att låta dem försvara varje del av Norrland kommer att leda till förluster, både till motståndarens vapen och terrängen. Myrar exempelvis är något som 9040 kan klara, så länge föraren inte rör styrdonet. Men så fort en vagn skapar ett hål så ökar sannolikheten att en annan vagn kommer gå ner sig. Strv122 ska inte ens närma sig myrar, den är helt enkelt för tung!
Då är det bättre att man noga väljer sina platser där de mekaniserade förbanden sätts in så att dessa levererar maximal effekt. I den bästa av världar så vill man att stridsvagnskompanierna ska kunna ha samtliga eldrör uppe samtidigt, men det är långt ifrån säkert att man kan lyckas med detta i Norrland.

Motoriserade

De motoriserade förbanden är ett trumfkort om de nyttjas rätt. Med hög hastighet (hjulburna) eller hög rörlighet i terrängen (Bv410) så har de möjlighet att ta sig till platser som är svåra att nå för de mekaniserade förbanden innan motståndaren rullat genom.
Idag nyttjas minor oerhört bra, dock så hävdar jag att våra motoriserade skytteförband fortfarande har för få! Det är inga ingenjörsförband, absolut inte, men minor är ett av deras främsta vapen och då krävs det att man bär med sig en ordentlig mängd! Jag ser det som en lämplig lösning att varje pluton har ytterligare ett fordon med sig som bär endast minor och övriga system som behövs för striden. Det enda viktiga då är att detta fordon har samma rörlighet som övriga på kompaniet.

Motoriserat skytte kan snabbt skapa hinder för motståndaren, både med mineringar och eldöverfall! Och, när de är klara så kan de snabbt dra ur med fordon i närheten. För moderna skytteförband så ska skidor vara ett tillbehör, och inte främsta medlet för att ta sig fram till målet. Om vi går tillbaka till kalla krigets metoder så kommer det bli exakt så som Öv Henricsson beskriver! Jag vill dock ha sagt att detta inte är likställt med att nyttja fordonen direkt i striden, då varken Patgb360 eller Bv410 har den förmågan. De har beväpning för självskydd, och i min värld så är enda undantaget PvRb-utrustade modeller av respektive fordon.

De hjulgående förbanden kan nyttja vägar för att snabbt ta sig fram, och detta behöver inte vara en nackdel. Detta ökar hastigheten och vi får förutsätta att motståndaren främst vill nyttja vägar. Vill han inte det av någon anledning så kan vi förstöra vägarna för hans underhållsresurser och nyttja de hjulgående förbanden tillsammans med de mekaniserade.
Och det är om motståndaren väljer att gå bredvid vägen som de bandburna har sina fördelar, då de har bäst framkomlighet av alla fordon vi diskuterat. Då kan man komma fram med sina Pv-system och minor till oväntade platser och störa motståndaren. Dock så kan detta, vid avsaknad av ordentliga spaningsresurser, bli som en nål i höstack, så i stora drag bör de sträva efter avsnitt som de hjulgående inte kan nå av olika anledningar.

Jägarförband

Jägarförbanden har en, för mig som enkel pansarknekt, relativt enkel uppgift. Iallafall uttryckt i ord. De ska agera på det stora djupet och skära av motståndarens främre förband med vägförstöring, minering och rena eldöverfall. De bör även slå mot underhållsresurserna där det är möjligt utan att ta för stora risker! För mer insikt i jägarstrid så rekommenderar jag att ni går till Jägarchefen. Han skriver om stora ämnen, men har ett annat perspektiv än jag.


Avslutning

Jag vill förekomma några saker på slutet: Alla fordon jag ser att vi nyttjar är splitterskyddade. Med Patgb360 så menar jag även eventuellt andra liknande fordon, ex Misu om vi skulle behöva köpa in många.
Jag ser en fara i att låsa sig till förr millenniet och exempel från andra delar av världen. Jag säger inte att vi ska strunta i dem! De ska studeras, och vi ska dra lärdomar både från förr och från andra platser i världen. Dock är faran i att direkt översätta dem till idag och oss stor. Bara för att något var en sanning för 30 år sedan så behöver det inte vara en sanning idag. Ett historiskt exempel på en relativt liten teknisk innovation kan göra stor skillnad är det Preussiska- Österrikiska kriget 1866, där Preussen nyttjade gevär med bakladdning på bred front, vilket gav dem ett stort övertag mot Österrikarnas mynningsladdare.
Jag ser infanteri, buret av kapabla fordon, som en viktig del av den framtida striden, både för att få fler förband på ytan samt som ett komplement till mekaniserade och jägarförband. Med moderna Pv-vapen så kan vi dessutom öka deras effekt ännu mer!

Kort sagt, jag håller främst med Lt Fritszon. Vi behöver fler skytteförband, och även förband som är särskilt utrustade för ÖN. Öv Henricsson nämnde vid ett tillfälle att det var PBV401 som Lt Fritszon efterlyste, men jag hävdar att allt som PBV401 kunde göra kan Bv410 göra bättre! 401 är en gammal konstruktion med lågt skydd och duglig framkomlighet som inte erbjuder någon fördel idag när vi har flera typer av fordon att välja på.


http://kkrva.se/norrlandsinfanteri-behovs/ JF 210618
http://kkrva.se/stridens-grundlaggande-behov/ UH 020818
http://kkrva.se/finsk-motoriserad-strid/ RH 270818
http://kkrva.se/modernt-norrlandsinfanteri/ JF 170918
http://kkrva.se/troskeleffekt-och-den-operativa-obalansen/ UH 081018

Kommentarer

  1. Själv är jag svag för pansarvärnsbataljonerna som fanns förr i infanteribrigaderna.
    Dessa hade två pionjärkompanier med jävulskap ett PV-robot kompani för att aktivt bekämpa pansarfordon och ett infanterikompani som kunde sättas in där det behövdes.

    Väldigt enkel förbandstyp men borde vara extremt användbar så som den svenska naturen finns. Det räcker ju med att åka till Roslagen för att inse att vägarna är extremt få och inte går dom åt rätt håll heller :D

    SvaraRadera

Skicka en kommentar