Min syn på nästa generations stridsvagn

Ett av de ämnen som önskades vid tillfället jag frågade om ämnen var min syn på nästa generations stridsvagnar. Jag ska reda ut det nu och se på det ur två perspektiv: det troligaste samt vad jag anser behövs. I vissa fall kommer det att överensstämma, i andra inte.
Jag ska vara tydlig med en sak från början: Jag är instruktör och brukare, men jag har aldrig arbetat med utveckling! Därav så kan det för ingenjörer och dylika uppstå en del logiska brister i mina resonemang.

De delar jag kommer att diskutera är följande, i ordning:
1. Verkan
2. Skydd
3. Rörlighet
4. Allmän uppbyggnad, inklusive balans och besättning

En skillnad i det här inlägget är att jag baserar det mycket mer på mina åsikter och erfarenheter, därav kommer mängden källor vara färre och inläggets generella uppbyggnad att vara något annorlunda. De källor jag nyttjar kommer att finnas i texten i hyperlänkar.

Verkan

Första delen i verkan är att konstatera en sak: Dagens kanoner är troligen inte tillräckliga i framtiden! Således försvinner 120 mm, vilket är en relativt smidig kaliber, och vi får leta efter större alternativ. Den storlek man tittar på, iallafall i Tyskland, är 130 mm.

130 mm till vänster och 120 mm till höger
Även ryssarna tittar på större kalibrar, då främst till T-14. Skillnaden mellan dessa kanonen och dagens ligger främst i effekten, då en 152 mm i teorin har större laddning och längre penetrator.
Då kanske vi i väst inte ska nöja oss med 130, utan titta ännu större. Men en större projektil är inte bara fördelar. Mellan 120 och 130 går gränsen för vad som är rimligt att ladda för hand (en spränggranat till ett eldrör med 120 mm väger ca 30 kg). Vikten och framförallt storleken gör att det är svårt att hantera dem trots att just Leopard 2-familjen har oerhört gott om utrymme på laddarplats. Med detta sagt så går det att ha en större handladdad kanon hos Leoparden, även om det är mindre lämpligt. Andra vagnar, och då främst den amerikanska M1 kan inte alls nyttja en större kaliber då den är trängre invändigt. Och då avser jag inte ens att påpeka den amerikanska metoden att agera i stridsvagn eller hur de anpassat bakstycket...
Jag hävdar att man bör även se på alternativet 140 mm. Detta är gjort förr och det finns viss data som kan nyttjas. Det finns dock vissa inneboende problem i större kalibrar, främst storleken! Det är bara att se på bilden ovan så inser man att det krävs ett nytänkande gällande bland annat ammuntionsförvaring för att få plats med ett snarlikt antal granater som dagens stridsvagnar har tillgång till. Granaterna är inte mycket bredare, men längden ställer till det.
Nästa problem har med laddning att göra, och detta då en större granat nästan kräver en automatladd för effektiv kontinuerlig laddning! I sig är automatladd inget problem, men den skapar problem för ammunitonens utvecklingspotential. Laddas det manuellt kan man göra penetratorn längre och då få mer verkan, men en automatladd kommer att begränsa ammuntionen då den till sist blir för lång för mekaniken att ladda utan att slå sönder ammunitionen! Man kan hävda att ammunitionslagringen också gör det svårt med längre projektiler, dock är det ett relativt lättlöst problem.

När nästa stridsvagn utvecklas så bör det vara från grunden för att skapa en möjlighet att nyttja automatladd. Detta är den troliga utvecklingen och även den jag anser vara mest effektiv i de kalibrar vi pratar om nu.

Sekundärbeväpningen är som föregående ämnen inte mycket att prata om, då den idag har som syfte att kunna skydda vagnen mot lätt skyddade motståndare på korta håll. Det som berör den är dock tillförlitlighet, och det ger oss två underkategorier: Direkt samt kontinuerlig tillförlitlighet.
Detta är mina kategorier, så det ger lite att söka på internet efter dem.
Med dessa två underkategorier menar jag problem som måste lösas. Vad gäller den direkta delen så handlar det helt enkelt om kulsprutans förmåga att leverera verkan utan eldavbrott. För det måste vi finna en kulspruta som kan skjuta upp till 1000 skott utan eldavbrott (vad gäller piporna så kommer det under nästa underkategori). Om vi monterar kulsprutor vi redan äger för att spara pengar så är min slutsats enkel: Vi kan strunta i det. Om detta krav på mängden skott utan eldavbrott leder till lägre eldhastighet så får vi acceptera det, och kanske även eftersträva.
Vad gäller kontinuerlig tillförlitlighet så åsyftar jag främst pipor och ammunition. Ammunitionsdelen är tämligen enkel: Vi måste tillse att det kan laddas rätt mängd ammunition och att denna når fram till kulsprutan. En del av detta är mekanik som hjälper till då kulsprutan, oavsett modell, kommer att ha det svårt att dra så mycket ammunition.
Det större problemet är piporna. Det finns tre alternativ:
1. Det billigaste på kort sikt är att nyttja vanliga pipor utan pipbyte och acceptera att de slits ut snabbt, samt att man får acceptera risken för katastrofala eldavbrott.
2. Mellanalternativet gällande budget är att investera i pipor som klarar fler skott i följd och således inte behöver pipbyte. dessa pipor existerar, men är dyra!
3. Det jag bedömer som det dyraste alternativet är en lösning där pipbyte sker mekaniskt, antingen efter ett visst antal skott eller på ett kommando från skytten.

Vad som blir lämpligast är i min mening alternativ 3. Även detta är en del som kan komma att kräva en helt ny kulspruta, vilket kommer att leda till ökade priser på systemet i sig.

Den frågan som vi ska ställa oss är om en kulspruta verkligen är nödvändig. När den coaxiala kulsprutan infördes (på vagnar med större kaliber på kanonen) så var syftet att hjälpa skytten med avståndsbedömning. Detta behövs inte idag då vi har laseravståndsmätare. Det kan vara värt att se på en automatkanon som coaxial beväpning för att bekämpa skyttesoldater och fordon med ingen eller låg skyddsnivå.
En kulspruta kan i det fallet vara en del av vagnchefens egna sikte, motsvarande en VS. Det är dock viktigt att den anpassas på ett sätt så att den inte kräver all uppmärksamhet från vagnchefen!


Skydd

Skydd är den del där en slutsats som närmar sig verkligheten kan vara svårast att nå. Detta då det utvecklas oerhört snabbt i dagsläget och olika nationers önskan om skydd kommer att skilja oerhört mycket beroende på doktrin och upplevt hot.

Det som jag vågar hävda är att aktiva motmedel kommer att bli mycket vanligare. Främsta anledningen till detta är att PvRb blir billigare att tillverka, lättare att nyttja och därmed kommer att komma ut på en större bredd. Därav är det troligt att merparten av aktiva motmedel kommer att utvecklas för att möta dessa, och då bör även dessa bli "billigare" med tiden.
Hur dessa motmedel kommer att se ut kommer jag inte att spekulera i då möjligheterna där är stora.

Vad gäller konventionellt skydd så kommer det troligen se ut som idag: Man kan skyddas mot ett visst antal skott från motståndarens kanon, därefter måste skyddet ses över. Olika kompositer och fler typer av stål kommer att ge förmågan till större skydd, vilket kan hålla ned vikten.
Man måste även ta beslut gällande vad man ska skydda. Historiskt sett så är fronten mest skyddad, och så förblir det troligen. Skyddar man hela vagnen mot motståndarens kanoner så närmar man sig absurda nivåer gällande vikt. Tyskarna försökte skapa en stridsvagn som var välskyddad ur alla attityder under VK2, och det slutade med Maus, ett monster på 188 ton. Hur väl de lyckades kan diskuteras, men man försökte.
Fronten kommer fortsatt vara prioriterad när det gäller konventionellt pansarskydd, dock så är frågan om det endast gäller chassit eller hela tornet. Med ett obemannat torn kan skyddet där minskas och vikten sparas, vilket medger högre skyddsnivåer för chassit. Hos en modern stridsvagn så ligger ungefär halva vikten hos tornet då detta har högst konventionell skyddsnivå. Anledningen till detta är tämligen enkel, då man i strid från stridsställning vill visa så lite som möjligt, och det som faktiskt visas om man gjort rätt är endast kanonen och de delar av tornet som är ovanför denna.

Rörlighet

Vad gäller rörlighet så är det en mer abstrakt diskussion, då olika terrängtyper har olika behov. Men det som vi kan konstatera krävs är:
- En motor som klarar vikten av vagnen. Detta är görligt redan idag, då motorer  har blivit mindre men bibehållit sin effekt.
- Ett bandaggregat som klarar vår terräng bra. För att göra det tydligt: Idag finns det ingen västerländsk stridsvagn som har ett för oss optimalt bandaggregat. 122 klarar terrängen rätt bra, men det har mycket med vikten och motorn att göra.
- Modern transmission som skapar max effekt i alla lägen.

Vi ska diskutera motor och bandaggregat lite djupare.

Motorerna kommer troligen ha en fortsatt fossildriven komponent. Dock så är frågan om denna driver vagnen på ett konventionellt sätt, med drivaxlar till drivhjulen, eller om man kommer att satsa på att fossilenheten driver elmotorer.
Båda har sina fördelar och nackdelar. En fossilenhet gör hela vagnen enklare att underhålla iom färre system som kan fallera eller är i vägen för varandra. Nackdelen är att man förlorar mycket av energin i värme, så en motor med en angiven kraft får inte ut hela den effekten (energin).

En enkel förklaring på energiförlust
Detta är en diskussion som kan göras lång, men en relativt enkel sammanfattning är att en stor del av energin försvinner med bland annat avgaserna, och ger då inte en högre effekt.

Elmotorer har inte den här energiförlusten! De har istället en mycket hög effekt ut jämfört med diesel- samt bensindrivna motorer.



De här bilderna säger inte hela sanningen, men återigen: vi nöjer oss med att förenkla det hela. Diagrammet ovan är ungefärligt, och ger en bra bild av effekten ut.
Nackdelen med elmotorer är att de är beroende av en extern kraftkälla, batterier eller en motor, samt att man då behöver en för varje band. Utrymmesmässigt sett så är det inte ett problem, dock så ökar det antalet system som kan fallera och förlänger reparationstiden om något skulle fallera.

Dock så börjar elmotorer bli mer driftsäkra, och så fort dagens stora tillverkare av stridsfordon och stridsvagnar löst detta så tror jag att vi får se de första fungerande vagnarna med elmotorer. Vi pratar inte högt om Porsches förslag till Pzkpfw IV (även känd som Tiger), den får förbli begravd i dåtiden.


Allmän uppbyggnad

Innan vi kommer till sammanfattningen så ska vi diskutera allmän uppbyggnad av vagnen. Detta berör bland annat var besättningen kommer att sitta, balans och ungefärlig trolig plats av de olika delarna.

Besättning

Det är inte omöjligt att hela besättningen, oavsett pansarskyttefordon eller stridsvagn, sitter i chassit. Vissa tendenser idag tyder på det, men det är hitintills för få olika system för att kunna dra en definitiv slutsats.
Det som jag vågar hävdar blir standard har med verkan som nämnt ovan, då automatiskt laddade kanoner lär bli standard i framtiden. Det troliga är att det blir 3 man i besättningarna på framtida bemannade stridsfordon då kanonerna blir automatladdade. Detta kommer att göra vagnen mindre och lättare, då det är ett mindre antal personer att skydda. En automatladdare tar mindre plats än den plats som en person behöver. Ett bra exempel på detta är att jämföra en rysk vagn, ex T-90, med M1 Abrams. Abrams är lägre än ex Leopard 2, främst gällande chassit (har ingen källa på detta, då det är baserat på egen erfarenhet). Den ryska vagnen, och då främst tornet, är betydligt mindre än sin amerikanska motsvarighet. Detta till trots att T-90 har en grövre kaliber på sin kanon!

I förlängningen kan detta även innebära att vi i framtiden ser helt obemannade stridsvagnar. Idag är de flesta UGV (Unmanned Ground Vehicle) relativt små, även om det finns tyngre prototyper. Ett exempel på en UGV som existerar enligt familje-konceptet (så som STRF90 finns som familj) är Leopardo B. Jag medger redan här att den marknadsförs som mini, dock så är de flesta av dagens UGV som finns att köpa som färdiga system i den storleken. Det finns enstaka prototyper som överstiger 13 ton, men de är som sagt fåtaliga idag.
En sak som ska övervägas är vinsten med en fjärrstyrd stridsvagn. Det man vinner kan vara 3 saker, men 1 garanterat. Den delen som man garanterat vinner är skydd av egna soldater. Det man kan vinna är rörlighet och vikt. Rörligheten blir till stor del beroende av vikten, vilken avgörs av hur skyddat man vill att systemet ska vara. Man ska ha med sig en sak: Rörligheten är även beroende på besättningens förmåga att analysera terrängen de framrycker i, och om sikten i det fjärrstyrda systemet blir för dålig så kan man räkna med ett flertal fastkörda fordon som då inte kan nyttjas.

Egna soldaters skydd och placering för UGV
Om ingen befinner sig i fordonet så kan ingen bli skadad då det blir träffat. Detta framförs ofta som en styrka av de som förordar fjärrstyrda system. Den del som deras analyser ofta inte täcker är var de fjärrstyrda fordonens besättningar befinner sig. Om man gör som med större UAVer idag så befinner sig besättningen på en stationär plats, vilken avger radiosignaler. Detta är relativt lösbart om man ser på de konflikter vi haft de senaste åren i Irak och Afghanistan mot en lågteknologisk motståndare. Mot en högteknologisk motståndare är det inte funktionellt. Denna typ av motståndare måste vara normerande!
Den lösning som då kan nyttjas är ett rörligt ledningsfordon av någon typ. Lastbilshytt eller annat fordon med motsvarande rörlighet som UGVn är de två bästa alternativ som jag ser det, och vad som är bäst totalt handlar om många faktorer.

Balans

Vi lämnar UGVer nu och återgår tillbemannade stridsvagnar!

Balansen i framtidens stridsvagnar kommer troligen inte skilja sig mot dagens, och med det menar jag att fordonen kommer inte att lämna fabrik innan de uppnått en fullgod nivå.
Man kan, i teorin, modulera om i vagnen med ex. motorn fram och tornet bak med syfte med att skydda besättningen. Detta är dock suboptimalt då det dels inte skapar något skydd samt försämrar vagnens förmåga att verka.
För att styrka mina påståenden: Ett stridsfordon har sitt skydd i sitt pansar. Även om man saknar tilläggsskydd och kompositer så har man en högre skyddsnivå i grunden jämfört med industriellt stål i samma tjocklek. En motor är inte byggd för att skapa skydd utan för att ge ett fordon framdrivning. Således är den inte skapad av pansarplåt utan andra metaller. En pilprojektil från en annan stridsvagn kommer att gå igenom motorn om den går igenom skyddet och kan i värsta fall skapa mer skada med splitter från motorn.
En annan nackdel med att placera tornet långt bak är att man förlorar dumpningsförmåga, och måste då exponera sig betydligt mer i stridsställning.


Bilden ovan visar även på nackdelen med en för låg vagn: Man förlorar utrymme för kanonen att röra sig på, och således måste vagnen återigen exponeras mer. Detta kan lösas på ett par olika sätt, där det ena är ett obemannat torn och andra lösningen är oscillerande torn.

Sammanvägt så kvittar det rent balansmässigt var man placerar vagnens olika komponenter då de flesta köpare kommer att ställa krav på god rörlighet, och då blir balansen en naturlig del.

Sammanfattning inklusive egna åsikter

Jag kommer som nämnt ovan dela in avslutningen i två delar: Den framtid jag tror är trolig och den jag önskar.

Märk väl att jag endast diskuterar nästa generation här! Jag finner det inte orimligt att stridsvagnar i framtiden kommer att vara helt obemannade!

Den troligaste framtiden är stridsvagnar med hela besättningen i chassit och en automatladdad kanon med grövre kaliber. I väst tror jag att man väljer 130 mm och Ryssland fortsätter att utveckla sin 152 mm. Framdrivningen kommer att vara mer digitaliserad, där en eventuell förbränningsmotor i slutet kommer att ge kraft till en elmotor för respektive band.
Skyddet kommer att vara högre än dagens, dock kommer inte vagnarna att väga mer eller vara större än dagens, tvärtom. Detta härleder jag till utveckling inom hårt skydd (pansarplåt och kompositer) och aktiva motmedel. Det är inte helt osannolikt att vi en dag ser ett system som har förmågan att aktivt motverka en pilprojektil!
Om man vill finna något liknande idag så får man vända blicken mot Ryssland, då T-14 kan vara en fingervisning gällande vad framtiden har att erbjuda. I väst så finns motsvarande system, dock bland pansarskyttefordon. Två exempel på detta är den CV90 som erbjuds Tjeckien samt tyskarna Puma och Lynx. Värt att notera att det enda fordon av dessa som vi vet kommer att nå ut till förband är Puma!

CV9030CzR

Puma

T-14
Vad gäller optiken så kommer man troligen i hög grad förlita sig på kameror och skärmar, och det är inte helt osannolikt att detta även gäller föraren. Det har gjorts tester med utvändigt monterade kameror som gett föraren en bild i VR-glasögon, för att på detta sätt ge föraren en bättre möjlighet.

Den del jag invänder mot är (föga förvånande för vissa läsare) att sätta hela besättningen i chassit och nyttja kameror och optik för deras omvärldsuppfattning. Jag inser alla vinster med att ha hela besättningen på detta sätt, men man underskattar då känslan som en besättning får av att enkelt kunna sticka upp huvudet och se sig runt för att på så sätt skapa sig en bild av verkligheten.
Man kommer med detta även öka sändningstiden på nätet, då kompanichefer/plutonchefer inte kan begära klartecken med tecken. Jag har diskuterat frågan med kollegor och andra som dagligen arbetar med tyngre fordon, och de flesta har ett snarlikt synsätt.
I övrigt så har jag inga större invändningar, och det är helt enkelt som så att motståndarens teknik styr.

En vagn som kan vara intressant för framtiden är STRV2000. Ja, det kan låta löjligt och rent av korkat att ta upp en design från 90-talet, men den har vissa styrkor redan i de ursprungliga ritningarna:
Kanonen är automatladdad med en kaliber på 140 mm.
Den har en AKAN som sekundärbeväpning, i grundförslaget 40/70 vilket är samma kanon som vi har i våra stridsfordon.
Den är rätt låg och har ett anpassat bandaggregat.
Det jag gärna hade sett att man gjort för att anpassa den till framtidens önskemål är att man byter ut 40/70 mot en 30 eller 35 mm AKAN med bandad ammuntion. Vagnchefen måste få ett sikte, och detta kan lösas med PERI eller VS beroende på vad vi vill ha.
Och fördelen med att vagnen aldrig producerades är att ritningarna bör kunna anpassas relativt enkelt till annat skydd, inklusive tilläggsmoduler.

Det är inte omöjligt att vi som inte vill ha besättningen samlat i chassit en dag kommer att ses som reliker, som de britter som organiserade kulsprutor i rena kulspruteregementen i anslutning till VK1 och andra dumheter genom historien. För första generationen officerare och soldater som utbildas på den här eventuella framtidsvagnen kommer det att falla sig naturligt att alla sitter samlat då de inte varit med om annat. De enda referenser de kommer att ha är de som vi äldre kollegor förmedlar!


Källor
Dessa är inkluderade i texten, sök där!

Kommentarer

  1. En detaljkommentar, om man överväger en komplex mekanisk manick som en kulspruta med pipbytare skulle jag utöver tyngre pipa i tåligare legeringar föreslå att backa drygt hundra år till vattenkyld pipa.

    Närskydd mot infanteri i form av kulspruta är något som förmågemässigt borde kunna överlappa med aktivt skydd mot inkommande projektiler.

    Varför föreslår du tre mans besättning? Varför inte nöja sig med två och som för stridsflyget utveckla en bättre arbetsplats och stridslending?

    Kanske borde en av dagens stridsvagnar ersättas av två mindre som tillsammans har med sig lika mycket ammunition till slagfältet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag börjar svara på besättningsfrågan: Att ha en mindre vagn har vissa fördelar, dock så kan vi inte bli av med hur mkt storlek som helst pga. kanonen som ställer vissa krav på chassit och tornet, därav blir storleksvinsten knapp. Men den stora aspekten till tre mans besättningen är arbetsbelastningen och förmågan att upptäcka mål. Att ha två sikten som oberoende av varandra söker mål skapar en stor möjlighet att hitta och skjuta först! Det är inte osannolikt att Ry och US i framtiden tittar på två man i besättningen, men de är inte vana vid att vagnchefen gör mer än "åker vagn". Vi använder våra vagnchefer mycket mer!
      Sen så ska det tydligen finnas ngn forskning från strv 103 där man kom fram till att tre man var nödvändigt, annars hade de två andra snart försökt mörda varandra. Om detta stämmer vet jag inte nu, men det är en sak som jag ska kolla upp.

      Vad gäller kulsprutan så är det en intressant tanke med en vattenkyld sådan, även om det har egna problem. Den mest effektiva lösningen på just det tror jag är en pipa som klarar 10 000+ skott innan den överhettas.

      Sen så kanske vi ska släppa den coaxiala kulsprutan helt, idag är den mest ett arv. Jag ser ett värde i att ha en kulspruta som vagnchefen styr som ett eget sikte, bland annat så kan man då bekämpa skyttar i tät vegetation.

      Radera
  2. En artikel om hur den nu föråldrade strudsvagn S utvecklades. Sätten att resonera och prova lösningar är fortfarande relevanta. Konstruktionen i sig bör vara en kandidat för minsta möjliga kanonbärare med eller utan besättning. http://ointres.se/strv_103.htm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och nej. En liten målyta är bra, men problemet är att man då förlorar funktioner. Ex så förlorar man förmåga till dumpning och måste då exponera mer av vagnen.

      Många gånger handlar det om de avvägningar och kompromisser för att få fram bästa effekt för ett visst mål.

      Radera
  3. Jag vet inget om stridsvagnar, men vore det inte klokt med vagn som Merkava som har modulsystem som tillåter kraftigare beväpning med en 15cm kanon och extra pansar?
    Sen får man väl vara realistisk också att man kanske inte kan få allt, utan att rörlighet och skydd står emot varandra. Man skulle förstås kunna hålla nere vikten med en liten vagn med låg profil och sluttande pansar som IS3. Eller så sparar man vikt med att ta bort tornet helt och hållet och gör ett mellanting mellan SPG och TD, med en massiv automatladdad ISU152 sak med rejält frontpansar.
    Vad det gäller kulsprutorna så kanske man ska satsa på att ha flera små istället som man kan styra inifrån vagnen med en dator. Fördelen med flera kulsprutor är man kan beskjuta flera olika mål samtidigt och man beskjuta fienden om denne attackerar ifrån luften, framifrån och från sidorna samtidigt.
    Sen så kan man också kanske återanvända ett skruttigt chassi från föråldrade vagnar till att montera fast en metalstorm kulspruta som kan ge förödande salvor mot fotfolk, flyg och pansar - vilket vore ett trevlig kompliment till en stridsvagn. En slags t-72 terminator stridsvagn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska svara i flera steg.
      Merkava har inget modulsystem så som Boxer har. Den är konstruerad med samma grundtanke som våra 9040: Vi VILL ha allt detta, men vi har bara råd med DENNA. Därför bygger vi vagnen så att vi kan implementera system efterhand som vi får råd med dem.
      Vad gäller hård verkan (vapen) så är Leopard 2S och senare byggda för att enkelt kunna uppgraderas med ett längre eldrör, vilket ökar förmågan till genomslag.

      Vagnar med låg profil är både en styrka och en svaghet, då de kommer att sakna rörlighet för kanonen i höjdled.
      Fasta kanoner är idag inte värt det. Anledningen till att de blev så vanliga under Vk2 handlar främst om att de var billigare och mekaniskt enklare att bygga än konventionella stridsvagnar. Därav var det främst tyskarna som byggde (och blev världsledande på) dem.

      Att ha kulsprutor åt alla håll blir en mindre bra lösning. De måste ha teknik för styrning, plats för am samt sensorer, vilket tar mkt plats. Och då blir man av med skydd eller sikt, och kulsprutor är inte värda det. Samt att en besättning på 3-4 man kan inte handha så många system effektivt, och att lägga vapensystem hos AI tror jag inte är en klok idé.

      Slutligen, rena KSP-vagnar baserade på äldre vagnar finns inte idag av en anledning. BMP-T är en avart, men den har förmåga att slå mot annat än inf och har bara 1 ksp.

      Radera
  4. En fundering.
    Skulle det finnas någon fördel med att ha 120mm kanon + en 40 mm kanon där 40 mm sköt först för att slå mot skyddet och 120 mm gör det sista för att slå ut målet.
    I stället för att gå upp mot grövre kalibrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet är att det effektiva skyddet blir även det bättre, och skyddar mot både 120 och 40 mm. Man kan slå ut skyddspaneler och motmedel, men inom en snar framtid så bedömer jag att det konventionella skyddet står emot 120 mm utan att väga mer, vilket gör att kanoner med 120 mm och lägre inte längre löser sin funktion.

      Radera
  5. Här kommer jag semt till festen men jag har lite frågor:
    1. Vad är det i automarladdningen som gör att man inte kan ladda alltför långa projektiler?
    2. Har gatlingtyp-vapen någonsin hafts i åtanke för sekundärbeväpning?
    3. För den seriehybridlösning du diskuterar, om två elmotorer för drivning är komplext, skulle inte lika gärna en enskild elmotor som överför kraften till drivbanden via en differential?
    4. Den koreanska k2 använder ju avancerad fjädring för att dels förbättra gång och framkomlighet men även för att få ökad elevation/depression av huvudvapnet. Kan detts vars något värt att studera?

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1. Skillnaden mellan automat och mänsklig laddare vad gäller längden handlar om att en mekanik utvecklas för en viss längd, så som en automatkarbin och dess magasin. Det finns visst utrymme i en stridsvagn för att förlänga, men det är lättare att göra magasinet större än att konstruera om hela laddapparaten.
      2. Vågar hävdar att man har testat den typen, men nackdelen är att de slukar enorma mängder ammunition. Det är svårt att tro, men det finns inte mycket plats över i en stridsvagn och att då ha en effektiv storlek på magasinet till ett gatling-vapen blir mycket svårt.
      3. Möjligt, det är vad som görs idag. Anledningen till att jag hellre ser två seperata är att belastningen då minskar, och jag tror att mindre elmotorer är tillgängliga inom rimlig tid.
      4. Det nya hos K2 är helt enkelt exakt hur mkt man kan styra, men den är inte först med den typen av fjädring. STRV103 och koreanska K1 hade liknande. Så som jag ser det är det ytterligare ett system som kan gå sönder. Dock så kan det vara värt att nyttja ett liknande system om man vill skapa en lägre vagn, ex som de ryska vagnarna. En lägre vagn saknar förmågan att dumpa, men om man då parar det med den typen av fjädring så kan man få en hyffsad förmåga. Men kort sagt, värt att studera. Vi ska dock komma ihåg att K2 väger relativt lite med sina 55 ton.

      Radera
  6. Vore intressant att höra din syn på stridsvagnar med eget skytte, tänker till exempel på polackernas PL01 eller israelernas Merkava. Den senare har ju dessutom integrerad grk, vad tänker du om det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Börjar med PL01. Den är inte så polsk som många tror, det är egentligen en 90120 med annat tilläggsskydd och några andra lösningar. Plats för skytte i sig kommer den inte ha, då den måste ha ett chassimagasin för uthållighet.
      Samma gäller för Merkava, den kan inte ha uthållighet i am och skytte. Om man vill ha skytte så måste man montera ur chassilagringen. "Granatkastaren" är inte mycket att ha, då det är ett 60 mm eldrör, och därmed lägre kaliber än våra rökkastare. Som, intressant nog, har möjlighet att skjuta spränggranater eller tårgas! Vi i Sverige kör dock endast på rök, men möjligheten FINNS!

      Radera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  8. Kära vänner, jag är från Förenta staterna, jag hade problem med min man för 4 år sedan, vilket ledde till vår uppbrott. när han bröt upp med mig, jag var inte jag själv igen, jag kände mig så tom i mig. tills en av mina vänner berättade för mig om en stavningskrock som hjälpt henne med liknande problem. jag mailade profet Douglas, stavningskastaren och jag berättade för mina problem och gjorde vad han bad om mig för att skära den långa historien kort. innan jag visste vad som hänt min man ringde mig och sa till mig att han är ledsen att jag ska förlåta honom att han kommer tillbaka till mig om 3 dagar och jag var så glad att få honom tillbaka. tack vare profeten Jacob Douglas, för att rädda mitt förhållande som var nästan smuligt fortsätt ditt bra jobb är den stora stavningskasterns e-postadress ultimatesolutionspellcaster@gmail.com du kan också ringa / WhatsApp: honom på + 2348050676586

    SvaraRadera
  9. Jag tror att den traditionella stridsvagnen kommer att försvinna från Sverige. Jag tror att man kommer få ett system som mer kan liknas med ett halvmobilt värn, likt stridsvagn 103. (https://youtu.be/ti3KHhv51rg) Ett batteri av liknande vagnar kan förflytta sig med förbränningsmotor, och sedan gräva ned sig, och ligga i bakhåll under elektrisk drift. I nedgrävt läge kan hela batteriet fjärrstyras från en av vagnarna, och dessa vagnar bär då på löjligt grovkalibrig ammunition för att kunna nedkämpa löjligt tunga stridsvagnar som endast opereras av supermakterna (i vårt fall Ryssland)
    Sedan kommer den mer normala rollen hos en stridsvagn tas upp av lättare vagnar som idag skulle ses som pansarbandvagnar. Syftet hos dem är att så mot opansrade fordon som TOYOTA-pickupper med automatkanon på flaket. Där håller jag med om att utvecklingen förmodligen gör att besättningen flyttar ned under tornet. Men jag tror inte att tornet kommer att få ett så grovkalibrigt vapen. Då är det enklare att förse medföljande trupp med pansarbrytande robot för de få fall man förväntar sig behöva slå mot en hårdare bepansrad fiende.
    På senare tid har jag inte sett speciellt mycket symmetrisk krigföring. Jag tror att eran av stridsvagnar i duell med varandra är förbi då man krigar på ett annat sätt nu. Idag slår man inte ut en stridsvagn genom att skjuta sönder den. Som vår kapten sa, man skjuter inte på stridsvagn med pansarskott, den blir bara arg och skjuter tillbaks. Man skjuter på tankbilarna som försörjer dem istället, och till slut så kommer inte stridsvagnarna någonstans och då överger besättningarna dem och ger upp.

    SvaraRadera
  10. Intressanta tankar! En fråga kring koaxial-KSP/sekundärbeväpning. Hade en LEMUR med 30mm AKAN varit ett användbart alternativ eller blir fordonet för högt, för lite ammunition till sek-beväpning eller för många system i vagnen att hålla koll på?

    Fördelen jag ser med den lösningen är att man kan bekämpa lättare fordon och självförsvar mot HKP resurseffektivare och med större framgång än med 7,62/12,7

    SvaraRadera
  11. Casino Junket - Drmcd
    Casino Junket 군산 출장안마 We're the world's biggest and most popular slot machine. This 김해 출장샵 gambling game is 안산 출장마사지 a combination 춘천 출장샵 of slots and 통영 출장마사지 table games. It's a combination of blackjack,

    SvaraRadera

Skicka en kommentar